Tips och råd sökes från er som haft vänner som gått bort i självmord

Jag har personligen inte förlorat någon vän i självmord, men även om så vore fallet så skulle jag inte haft några konkreta tips eller råd. En situation som denna är bortom all rationalitet och det finns inga tillfredställande svar eller lösningar. Du får leva med det och även om tiden inte läker alla sår så är tiden det bästa, eller i slutändan kanske enda, du kan luta dig mot när det kommer till att hantera sorgen.

Men du kan inte leva med skuldkänslorna. Skuld är visserligen en naturlig del av bearbetningen, men ju tidigare du släpper taget om den, desto bättre. Inse att du omöjligen kunde veta eller förstå att det här skulle hända, och att inget som hände är ditt fel.

Det vet du redan egentligen, men vetskap är av ynklig betydelse i jämförelse med känslor, särskilt nu då dom virvlar runt i en omtöcknande storm. Snart lägger sig stormen och du kommer se klarare. Tills dess önskar jag dig lycka till och hoppas du har varma, stödjande människor omkring dig.

Jag beklagar sorgen.

Har inte heller haft någon i min närhet som gått bort i självmord men jag håller med ovanstående. Du kunde omöjligt veta vad som pågick i hans huvud. Hade han rakt ut sagt att han mådde dåligt och hade självmordstankar, så tror jag du hade lagt undan det du hade att göra för stunden och träffat honom. Men nu sa han ingenting, så som jag förstått det. Sen vet du inte heller om han hade sagt något om ni hade träffats. Han kanske hade låtsas som ingenting. Människor som seriöst vill ta sitt liv, säger oftast inget till sina närmaste, eftersom dom inte vill bli hindrade.

F.ö. så kanske du borde träffa en kurator eller nått och reda ut tankarna och känslorna? Det är en ganska tung börda att reda ut själv att gå omkring med sådana skuldkänslor.

Jag tycker att du ska se till att prata med en nära vän eller någon i din familj etc. Red ut hur du känner och varför du känner så. Men det som jag har lärt mig som är viktigt framför allt i sådana situationer är att du vågar erkänna, och säga, att du mår dåligt för att du kanske borde ha tagit dig tid att träffa din vän. Personligen fungerar jag så att jag mår bättre av att erkänna för andra att jag har gjort fel. Det är först då jag kan börja bearbeta ångesten över mitt handlande och inse att jag är en människa och människor gör misstag. Du kanske har agerat fel, du kan ha varit självisk, men samtidigt är det av misstagen du lär dig. Även om det är en klen tröst när livet känns som tyngst. Detta är en devis som jag fick höra när jag själv gjort ett snedtramp:

Misstag är stora händelser i livet, därför lär jag mig något av dem.

Jag vill däremot poängtera att du nödvändigtvis inte har gjort fel. Att tolka text är alltid mycket enklare i efterhand när du har facit i handen. Du har haft egna problem och att du kan ha varit ouppmärksam betyder inte att du är en dålig kompis. Det misstag som jag nämner behöver inte ha varit ett medvetet misstag, men erfarenheten lär dig att agera annorlunda och antagligen att därigenom gå vidare. Detta är mitt råd i varje fall, sammanfattning: 1) Hitta någon du känner dig bekväm att prata med, 2) prata om vad du känner att du har gjort fel och varför, 3) reflektera över hur du kan göra i framtiden. Men framför allt: Bara för att det kan vara ett misstag behöver det inte betyda att du har gjort fel.

behöver inte göra en hel analys av det hela..det släpper med tiden helt enkelt, finns inte mycket att göra förutom att bli skitfull och dum vilket hör till ibland..sen gör tiden sin bit

3 personer i min närhet och umgänges-krets har valt att avsluta sina liv. Dom har alla visat tecken på att något är fel. Men att veta att någon tänker dö är omöjligt. Det man kan göra är ju såklart att finnas där, prata, fråga rakt ut om dom funderat på självmord. Det här hjälper kanske inte dig nu, i framtiden men inte nu.

När jag mådde dåligt och stängde folk ute, så ville jag inget hellre än att dom skulle strunta i det jag sa och tvinga sig på, pressa ur mig vad som var fel.. Man behöver liksom ett bevis på att folk bryr sig. Att dom kan tänka sig kämpa.. Varför vet jag inte. Något saknades och visste jag vad hade det ju varit lätt att lösa då.

(Idag mår jag bra och skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig) :)

Att bearbeta sorg och klara av ångesten utan hjälpmedel är skitsvårt men det går..
Att gråta, skrika och slå på saker brukar bli det första man gör. Dom flesta vet att det är ett helvete men, gör det. Kroppen lättar på emotionellt övertryck genom att gråta så att förtrycka känslor är bara idioti. Det blir bara värre. Där här är ju inga nyheter direkt. Det suger!
Att tänka på hur hemskt det måste ha varit för personen under tiden innan, när beslutet fattades, och under själva.. ja, behövs nog för bearbetningsprocessen men tänk även på att det är över och att denne är på ett bättre ställe nu.
Besök graven, minnes-lunden (var nu än personen vilar) Jag är inte religiös men tror på andevärlden. Har haft kontakt med medier och tror att man kan prata med vem man vill som inte finns kvar. Det kanske inte är så, men jag har fått mer eller mindre bevis för det.

Prata med familj, vänner, folk i samma situation! Man kan inte prata för mycket.
Prata med honom, du har inget förlora. Känner du dig dum så jaha..? Han hör.

Min bortgångna Morfar hälsade min mamma som har haft dödsångest hela sitt liv att hon inte har något att vara rädd för, "om vi bara visste hur bra det var på andra sidan".. Hennes dödsångest är som bortblåst idag.

Jag kanske låter helt knäpp men det skiter jag i. Jag hoppas du hittar det som hjälper dig!

När jag mådde dåligt och stängde folk ute, så ville jag inget hellre än att dom skulle strunta i det jag sa och tvinga sig på, pressa ur mig vad som var fel.. Man behöver liksom ett bevis på att folk bryr sig. Att dom kan tänka sig kämpa.. Varför vet jag inte. Något saknades och visste jag vad hade det ju varit lätt att lösa då.

Jag kan verkligen relatera till det. Jag har många gånger tänkt att jag antagligen hade varit död idag, om det inte vore för min bror som envist hållit sig fast vid mig när jag var som värst, egentligen inte gjorde nånting för att förtjäna att bli älskad och gjorde allt för att folk skulle lämna mig i fred. Världen behöver fler änglar: människor som ser.

Å andra sidan. Om man ska se det ur ett större perspektiv så vet jag inte om han fanns där för mig för att jag egentligen ville leva. Sånt kan man bara spekulera i.

Den direkta smärtan kommer att gå över!

Jag har allt för många vänner och familj som har valt att ta livet av sig. Det kommer att göra fruktansvärt ont en tid framöver. Du måste förstå att du gjorde ditt bästa utifrån dina förutsättningar och det hade inte kunnat sluta på ett annorlunda sätt. Du kommer alltid att kunna hitta fel som du gjorde, se att du hade kunnat rädda hans liv om du pratade tillräckligt mycket med personen eller hitta andra anledningar till att du inte satt på personens händer dygnet runt, men självmordstankar är som vatten- det hittar en väg.

Det kommer att gå över, visst kommer du blicka tillbaka och känna sorg varje gång du tänker på personen men med tiden kommer det att göra mindre och mindre ont.

Tänker hålla det nyktert och koncist.

1. Jag tror inte att du kan eller bör tänka så som att det är ditt ansvar att råda över en väns välmående och framtid. Man kan göra mycket som vän men det finns en gräns. Vissa tar på sig hela världen på sina axlar och glömmer bort att leva sina egna liv. Skuldkänslor är vanligt och sålunda att se glaset halvtomt istället för halvfullt. Dvs, belysa de negativa aspekterna av ens relation.

"Varför lyssnade jag inte mer?"

"Kunde jag ha hindrat detta?"

"Är det mitt fel?"

Mår du inte bra själv så bör du definitivt inte gräva ner dig i helvetet till en självmordsbenägen person. Bättre att försöka få personen att få professionell hjälp (om man har den lyxen att få känna till situationen på förhand, många blir ju tagna på sängen helt plötsligt dessvärre). Det viktigaste att tänka på är att detta var inte något du eller någon annan gjorde, detta var något han valde att göra.

2. Ofta så skrider en person som har bestämt sig till verket nästan oavsett stödet de får av nära och kära. En person som är långt nere i träsket behöver få klinisk hjälp med stödpreparat och terapi. Det hjälper liksom inte med empati eller sympati om alla signalsubstanser står på noll i kroppen. Som att be en knarkare att sluta med droger.

------------------------------------------------------

Tråkigt med din vän, må han vila i frid och du se ljusare dagar framöver, :/

//

Jag tror du hade kunnat gilla denna... I sure did!

Just det där om någon frågar om man ska ses och man verkligen aldrig har tid, är inte det lite konstigt. Om du nu säger dig varit så nära vän med individen, hur svårt ska det vara att bara ta en fika någon timme. Gör tid. Man är aldrig så upptagen så man inte har en timme över till en fika med en gammal vän.

Tycker mer detta känns som någon renodlad egocentrisk skuldkänsletripp.

Jag har själv förlorat ett helt tjog vänner och bekanta till allt mellan självmord, sjukdom, överdoser och andra mindre självorsakade olyckor. Det är viktigt att verkligen se sina vänner, vårda vänskapen innan det är för sent. Det är åt helvete för få som är medvetna om att du kanske träffar en människa för sista gången var du än ser dem.

Degen: Alltså ursäkta mig men din äckliga människa. Spottar på personer som dig. Du vet inget om anledningarna till att jag inte hade träffat min vän på länge. Jag flyttade till en annan stad. Vi VAR nära vänner, men vi gled ifrån varandra. Sen när jag flyttade tillbaks hörde han av sig och ville ses. Jag kunde aldrig och den största anledningen till det var att jag hade en depression och mådde väldigt dåligt, så jag ville inte träffa någon alls. Och dessutom så är det nog inget ovanligt att man har fullt upp med att jobba och få tiden att räcka till som det är.. jag hinner sällan umgås mycket. Egocentrisk skuldkänslotripp? DU är fan sjuk i huvudet. Jag skriver om hur ledsen jag är och att det känns fruktansvärt jobbigt.. å du försöker få det till att jag borde ha gjort bättre. Hur fan kan du med??? Idiot är du!! Jag skiter fullständigt i hur många personer du har förlorat, jag hoppas du förlorar alla som stått dig nära, du förtjänar det. Lär dig att visa respekt för andra människors sorg och respekt för andra människor överhuvudtaget. Det är personer som dig som förstör vårt samhälle.

Ni andra som skrivit i tråden: Tack för era svar! Har tyvärr inte orkat svara på det. Tack också för alla fina mail. Var på begravningen häromdagen och den var väldigt fin och fruktansvärt jobbigt och också. Jag har aldrig varit på en begravning tidigare och har aldrig haft någon vän som har dött innan. Den värsta chocken har lagt sig. Skuldkänslorna har minskat när jag har pratat med våra gemensamma vänner. De som umgicks med honom den senaste tiden hade inte en aning om att det var så illa. Nån hade träffat honom bara några dagar innan och inte märkt något. Sen så tror jag inte att det var medvetet självmord heller. Han hade tagit mkt medicin, blandat med alkohol och somnat i snön..han frös ihjäl. Tror aldrig han skulle begått självmord på det sättet medvetet..utan bara ville må bra för stunden och det gick för långt tyvärr :(

När jag läser mellan raderna på sms och fb-mail så förstod jag ju att han inte har mått bra på mkt lång tid. Varför kunde jag inte se det DÅ?

- För att du har facit i hand nu. Då är det inte så svårt att lägga ihop ett och ett. Det kanske inte var lika lätt då (hur många pussel har inte verkat omöjliga att lösa tills nån visar hur du ska göra och då framstår de som enklast i världen?).

Varför var jag så upptagen med att själv må dåligt så att vänner som verkligen betytt något för mig kände sig så ensamma så att de inte såg nån annan utväg?

- Du lastar dig väldigt mycket vilket inte är nödvändigt. Låt säga att du hade kunnat vara där mer men han tagit livet av sig iaf? Då hade du kanske sagt att du inte var där tillräckligt mycket, medan det i själva verket kanske hade varit så att du var där så mycket du kunde utan att själv försaka allt i ditt liv - dvs dras ner i misären. Det är klart att om en person hade varit där lite mer hade han kanske kunnat räddats och vi människor behöver sällskap osv, men vore det inte fel om ni såg det som er uppgift? Det finns många saker som driver en människa till självmord, eventuell ensamhet kanske bara var en av dem. Oavsett vad kan ni aldrig lasta er för vad någon annan gör. Det var hans beslut. Han hade kunnat agera annorlunda på många sätt men valde en annan väg. Det gör det inte mindre tragiskt men det är inte ditt eller någon annans fel.

"Jag skiter fullständigt i hur många personer du har förlorat, jag hoppas du förlorar alla som stått dig nära, du förtjänar det"

riktigt retarded skrivit, så det är mer synd om dig än alla andra menar du?

Vanilla: Vad tror du själv att jag menar? Givetvis inte. Men att ha den attityden som personen som skrev så elakt går tyvärr över alla gränser. Han skrev ju i princip att jag borde ha fattat att jag skulle träffat min vän oftare, att jag var dum å fick skylla mig själv. Sen var det minsann inget att gråta över, för han hade minsann tusen vänner som dött... min sorg och den ångesten jag känner gör inte mindre ont om han så känner en miljard personer som har dött..så jag tyckte det var väldigt orelevant att ens ta upp.. om det inte var i ett gott syfte..tex. jag vet hur det känns..eller liknande. nu skrev han det bara med syftet att jag inte hade nån rätt att sörja min vän, som jag inte ens hade träffat på länge. En sån människa är inte vatten värd i mina ögon.

Och visst jag kanske överdrev och gick över gränsen i mitt svar till han som skrev också..men samtidigt så tror ja han kan ta det, eftersom han uppenbarligen inte är kapabel till att förstå att andra människor har känslor.

Inte för att strö mer salt i såren, men det ligger nått i det han säger. Inte det sistnämnda om att du borde förlora alla du känner för det kändes bara onödigt och elakt, men om man anser sig stå någon person nära så tar man sig tid att träffa den personen. Läs mellan raderna och skit i det som han skrev som var elakt. Du har lärt dig att personer kan försvinna bort ur livet när som helst och därför inte ska ta dom för givet, så vårda dom relationerna du har idag och se att det bara kan bli bättre.

Min personliga åsikt är att människor i dagens samhälle kan bli bättre på att träffa sina vänner och göra dom delaktiga i sina liv, särskilt dåliga på att vårda våra vänskaps-relationer blir många av oss när vi blir vuxna. Det finns alltid tid till det man tycker är viktigt.


För att göra det tydligt: nej jag vill inte ge dig mer skuldkänslor. Min poäng är att du inte är ensam om att inte vårda dina vänskaper i tid och otid. Det är väldigt vanligt idag. Det har nästan blivit normalt att anse att "en riktig vän är en sån som man inte behöver prata med på ett år", men om personen sedan skulle försvinna av någon anledning så ångrar man att man inte träffade och hörde av personen oftare.

Poängen är: Din vän har det säkert bättre där han är nu, än vad han hade på jorden så spill inte din tid på att ha skuldkänslor. Lär dig istället något av det här och se dom vännerna du har som faktiskt är kvar i ditt liv.