Mitt liv går åt skogen, det är så synd om mig!
Jag hade ett givande samtal i söndags, vad vi diskuterade orkar jag inte gå in på, har heller inget lust med det. Men däremot kan jag säga att hon ville att jag skulle uppsöka en psykolog eller liknande, och tala ut och förändra min inställning till saker och ting.
Det som individen blev arg och förfärad över var min brist på empati, min likgiltighet till andra människor samt hur litet jag brydde mig om mig själv. Jag höll självklart inte med henne och tycker fortfarande att hennes ilska var överdriven och inte alls berättigad.
Hon hade en nyhet, som inte var till min favör, faktiskt inte alls bra. Jag sa att det inte gjorde så mycket och det är sånt som händer. Det var då hon blev arg, undrade om jag varken brydde mig om andra eller mig själv. Det var svårt att hitta ett svar på den frågan; jag svarade "självklart bryr jag mig."
Faktum är att jag blir förbannat trött på människor som alltid, eller ofta, tycker synd om sig själva. Oh, är du sjuk? Jaha, du måste låta det gå ut över alla andra? Härligt. Ni är små människor som tror att ni är de enda som verkligen, verkligen har varit med om " att det hände" och att "den gjorde så".
Sedan är ni fast, i sjukdomen, stannar gärna kvar och vägrar ta er därifrån; fast i samma minnen, vägrar glömma bort, gå vidare, finna en väg ut. Istället berättar ni sammma sak tills to m den tålmodige skriker till och vill hoppa bara för att få ett slut på det hela. Tarvliga människor, tarvliga människor. Usch.
Ni är födda med silverskeden i munnen och ändå har ni mage att klaga. Varför? Varför? Jag förstår inte. Hur i helvete kan era liv vara så värdelösa när ni har en skara enfaldiga människor omkring er, som alltid tycker synd om er; ni har pengar så ni klarar er varje månad. Ingenting som ni säger är sant, ingenting, det är lögner som andra små människor går på. Aldrig att jag skulle tycka synd om människor som beter sig på detta sätt. Men ändå känner ni att det är berättigat att kalla mig empatilös? Är min likgiltighet av det sjukaste slaget? Nej, tarvliga människor, det är inte alls sant!
Allt detta får mig att vilja mörda, hur kan jag då vara likgiltig?
Hej, vi har aldrig träffats. Kommer du ihåg mig?
|