Han är död..

Finns inte mycket o säga förutom att jag känner igen mig.

en nära släkting till mig dog plötsligt för ungefär 2 år sen och jag förstår det fortfarande inte. Jag fick en extrem chock just då och grina o grina i en vecka men efter det.. jadu,

begravningen var hemsk, kännde mig som en zombie. fällde inte en tår. förstog inte att det var på riktigt. iomed att jag fortfarande inte har accepterat hennes död har jag inte kunnat sörja heller.. det ger mig nästan skuldkänslor.

för o sammanfatta det hela; det är antagligen hemskt när det går upp för en, men att leva i förnekelse verkar inte speciellt nyttigt.

sant.. sjukt..

Shit, får mig att känna mig lyckligt lottad som aldrig har upplevt något sådant=/

Jag förstår hur du känner.
Min lillebror dög för lite över en månad sedan och det har inte lagt sig än. känns bara overkligt.
men hoppas att du kan arbeta med sorgen nu.

Lycka till

känslan du beskriver, känner jag igen så jävla bra...
min mamma gick bort för 3 månader sen, och det känns som att saknaden bara blir större ju mer tiden går!

Min bästa vän valde att inte fortsätta leva för tre och ett halvt år sen, jag kommer aldrig att kunna förlåta henne för att hon lämnade mig, och jag lyssnar alltid efter piano-toner när jag vaknar på morgonen, det har fortfarande inte sjunkit in att hon inte finns.

skulle du kunna lägga upp låten som är tillägnad till din vän?
tycker sådana låtar är grymt bra...

Min klasskompis dog för ett tag sen i en brutal bilolycka.
Jag visste ingenting den dagen jag skulle skulle gå till skolan efter jullovet.
Jag minns hur jag såg på tv strax innan jag skulle gå till skolan. De visade bilder från någon bilolycka och jag tänkte, fyfan vad hemskt.
Sen när jag kom in till skolan, gick in tillklassrummet så sitter alla helt nedstämda och vissa gråter. Jag går till några vänner, frågar vad som hänt, ingen svarar. Jag inser, okej någon har dött. Men vem? Vem är inte här?
Bara den hemska saken att se sig om och scanna igenom hela klassen. Vem är inte här?
Christopher.

Hela klassen fick gå på begravningen, jag var bara förbannad.
Jag har ingen aning om varför jag var förbannad. Jag fattade nog ingenting, ingenting stod klart i mitt huvud. 
Alla bara grät men jag rörde inte en min.
Jag kommer ihåg Christophers mamma och pappa, som satt längst fram. De hade förlorat båda sina barn, lillasystern dog också.
De skrek av gråt, så det ekade i hela kyrkan. Det mest fruktansvärda jag hört.

Ungefär efter ett år kunde jag gråta för första gången. Sen kunde jag börja bearbeta sorgen.

Beklagar verkligen sorgen mate..

15 juli var 5 år sen sen min kusin blev mördad. Omständigheterna är oklara och ingen blev ställd till svars. Har aldrig besökt hans grav pga att jag inte kunnat (annat land samt andra komplicerade omständigheter). Så jag har inte fått knytnävslaget du pratar om än.. jag vet inte om jag vill det heller. Men ibland går det upp för mig och tårarna sprutar, som tex att jag är lika gammal nu som han var när han dog.
Skulle ge allt jag äger för bara en dag till med honom.

I öst slutar inte livet när livet slutar, i väst slutar livet när livet slutar. När kroppen tar slut så tar den västerländska människan slut. Därför är den västerländska människan mycket rädd för döden. På grund av rädslan för döden försöker den västerländska mannen eller kvinnan förlänga livet på alla möjliga sätt, ibland till absurda ytterligheter.

Nu finns det många människor som bara vegeterar på sjukhus och mentalsjukhus. De lever inte, de är för länge sedan avlidna. De bara upprätthålls av läkarna, mediciner, modern utrustning. På nått sätt hänger de kvar.

Rädslan för döden är så oerhörd: en gång borta är du borta för alltid och ingenting kommer att överleva - för svensken känner bara till kroppen och ingenting annat. Om du bara känner till kroppen så kommer du att vara mycket fattig.

Du kommer alltid att vara rädd för döden, och den som är rädd för att dö kommer att vara rädd för att leva - för livet och döden är så nära tillsammans att om du är rädd för att dö kommer du också vara rädd för att leva.

Det är livet som för med sig döden, så om du är rädd för döden, hur kan du riktigt älska livet? Rädslan kommer att finnas där. Det är livet som för med sig döden, du kan inte leva det fullt ut.

Om döden avslutar ALLT, om det är dina tankar och din förståelse, då kommer ditt liv att vara ett rusande och jagande liv. Allting måste göras fort eftersom döden kommer, så försök klara av så många saker som möjligt innan du dör.

Detta skapar en väldig meningslöshet, och så klart ångest och rädslan. Om det inte finns någonting som överlever kroppen, då kan vad du än gör inte ha nått vidare djup. Då kan ingenting som du gör tillfredställa dig. Om döden är slutet och ingenting överlever, då kan livet inte ha någon mening och betydelse. Då är det bara en historia berättad av en dåre, fullt av buller och våldsamhet, som inte betyder någonting.

Blunt_Smoke P21

jag vet inte om ja ska hålla med om det där... visst kan de vara så att själen vandrar vidare, de finns inga bevis för de. Men däremot så tror jag att vi inte börjar riktigt leva förrän vi inser att vi kommer dö nån gång. Är man medveten om att livet kan försvinna så börjar man uppskatta det mer, det är då man börjar ifrågasätta vad man verkligen vill göra med sitt liv och vad man vill åstadkomma. Människor som bara rusar omkring flyr ju ifrån denna insikten, dom vill helst inte tänka på att man ska dö. Man ska leva med tanken om att tiden kan vara kort, både för en själv och för ens nära o kära. Uppskatta dom medans dom finns. Uppskatta livet medans man har det.

föresten...beklagar sorgen :( ta din tid o sörja...tror du på gud? för han ger dig inga motgångar som han inte tror att du klarar av.

philosophia F22

Intelligent svar, du har förstått mig..

Men tror du att "livet" är något som man har, som man äger?

Jag tror att man "är" livet.

Gud är ett tankefoster och existerar inte ;)

Förstår väl också hur du känner. Man inser det om och om igen på något vis, man kan vakna upp på morgonen ett år efter och vilja träffa personen men på nytt inse att "visst ja, jag kommer aldrig att få träffa honom igen.."

Ah som de flesta andra som varit med om något liknande känner jag igen det..

Blunt_Smoke


Eftersom livet är något som man kan förlora så kan man ju säga att man äger det :) de som du äger väljer du själv hur du ska ta hand om.

Att tro på ett högre väsen, eller en mening, kan hjälpa en att ta sig igenom svåra stunder. Sen kan du tro vad du vill :P

vi kanske inte riktigt håller oss till ämnet nu...

Man kan säga vad som helst!

Dina föräldrar kanske gav dig det som en present? :)

min mamma dog dagen innan skolavslutningen för ungefär två år sedan. det är verkligen en vidrig känsla och jag bävar inför den dagen min pappa också dör, för jag vet precis hur ont det kommer göra. och det jobbigaste är att min relation till min styvmamma är helt fuckad, så halva helvetet med att min mamma dog var att jag är tvungen att bo fulltime hos pappa.

den dagen jag verkligen insåg att mamma verkligen var död var nog när jag såg henne död, på typ "visning" eller vad man ska kalla det. ett tre veckor gammalt lik är ingen vacker syn. ingenting jag skulle rekommendera att göra egentligen, det är härligare att bara ha minnen från en levande människa, full med liv.

Blunt_Smoke

hahaha eller hur...världens bästa (eller sämsta) födelsedagspresent: livet!

jag lider med dig!
förlorade min mamma för snart 15 år sen och gråter fortfarande...sorgen lägger sig men den går aldrig över man får helt enkelt lära sig leva med den...

hems2.. orka dra upp den här tråden efter ett halvår. killen förlorade en vän, så 1) varför vill du påminna honom om det 2) varför vinklar du allt det här för att helt plötsligt handla om dig?

-verbose- P23

Taktfullt att klaga på att en person berättar om att hennes mamma gått bort... Eller menar du att man inte ska tala om de döda? Eller har man ensamrätt på att vara upprörd? Eller tror du att TS glömt bort att hans vän dog och kommer på det helt plötsligt i och med den här tråden?

riennevaplus.. ska vi snacka taktfullhet? as in att hems2 visat det?
du är helt ute och cyklar nu gumman, har aldrig sagt nåt om att inte snacka om de döda och jag tycker inte att nån av oss egentligen ska dra igång nån diskussion om det här överhuvudtaget i en tråd där en kille osm förlorat sin vän frågar om råd.
om du ens har nån poäng så gör det i en ny tråd eller min gästbok, om det nu var "taktfullhet" du var intresserad av.

min kompis tog livet av sig i somras under fjordfestivalen i uddevalla o ja har fortfarande inte helt förstått att han e borta o att ja aldrig kommer få se honom igen..de känns så sjukt o overkligt när nåt sånt händer eftersom man tror att de e sånt som bara händer andra o aldrig en själv..

min fasters man dog för 1½ år sen. varenda gång jag är dit är man nära och säga "var är bertil?" för att hundradelen innan komma på sig..
då jag besökt hans grav tänker man bara "nää, han ligger inte där..eller gör han?..nää han gör bara inte det"

att acceptera att någon faktiskt är död smärtar längre än själva begravningen och sekunderna efter det dära telefonsamtalet.

eller alltså längre och hårdare på något sätt. svårt och förklara men du verkar känna likadant

Jag blev tårögd nu ju =(

Det här är iofs inte mycket att komma med. Men min pappa dog i lördags. Det har jag nog heller inte fattat. Dendär chocken som man får kan sitta i väldigt länge. När den släpper så vet jag att det kan bli ett riktigt tryck. Just nu är jag i dedär tillståndet då jag inte förstår nåt alls.

Men det är aldrig roligt när någon nära bara upphör sådär. Förlåt om jag snodde din tråd lite. Ville bara skriva av mig. Men sorgen lägger sig alltid. Sen blir man kvar med dom roliga och kanske mindre roliga minnena. Men en slags sorg kommer väl kanske alltid att finnas inom en. Det gäller kanske att lära sig hantera den. Livet går alltid vidare. Jag har mått överdrivet dåligt förut, så jag vet vad som väntar. Detta gäller ju inte bara mig heller.

Alla kommer förmodligen få uppleva detta. Att dö är ju helt naturligt. Kan själv säga att jag fruktar döden. Jag önskar att jag inte gjorde det, men jag vet heller inte vad jag ska göra för att ändra min tankegång. Jag lider inte av det, men ibland börjar man ju att fundera.

Det är väldigt viktigt att man faktiskt gråter. Liksom släpper ut allt. Jag vet själv att jag mår väldigt bra av det. Vissa har ju väldigt svårt för att gåra, jag tror dom lider mer än andra. Men fan, ibland kan jag börja gråta som en liten unge. Jag mår alltid mycket bättre sen. Jag tycker också att det är väldigt viktigt att man pratar om personen som gått bort. Jag har en känsla att min pappa fortfarande finns kvar, inte fysiskt då. Jag kan inte riktigt beskriva känsla. Jag tror att han ser allt som jag gör. Jag tror heller inte man slutar att upphöra bara för man att dör.

Tänk på det jag skrivt nu. Mina ord kanske känns väldigt standrad, men det är faktiskt så simpelt och så sant. Var inte rädd för att uttrycka era känslor, det är ju ett måste tycker jag. Det kommer att hjälpa. Tiden läker oftast alla sår.

Min pappa god i cancer hemma i vårat hem. Det fanns ingenting att göra åt sjukdomen. Bara det var ju helt sjukt och framför allt frustrerande. Min mamma vårdade honom hemma i huset från att han fick sin diagnos, till att han dog. Helt otroligt. Men jag lider med alla er som känner sorg. Tänk lite på er själva ibland också. Ha det!

Jag har haft riktigt tur. Har ingen i min bekantskapskrets eller släkt som dött förutom morfar, men då var jag så liten.

När jag läste det om bilolyckan längre upp i tråden tänker jag på en grej som hände för något år sedan. En familj på 5 st krocka och endast mamman överlevde. Hur fan ska man gå vidare efter det?