Orkar man inte älska längre vid en depression?

depression är nära anknytet till känslolivet så det är klart känslolivet påverkas i alla dess skéenden. verkar som du behöver läsa på en hel del till om vad det egentligen innebär.
som du själv skrev "man orkar knappt gå upp ur sängen" tror du själv att man orkar vara bland människor eller så då? man orkar inte tänka eller göra nånting, att känna lycka eller kärlek under sånna stunder är väldigt distant..
ja det är uppenbart att du har svårt att förstå dig på det. läs mer är det enda jag kan rekommendera, vill du att det ska fungera mellan er bör du försöka förstå hans situation bättre annars är det ingen mening att ni är tillsammans öht.

Är det någon som varit deprimerad sen hittat nån man verkligen gillar och plötsligt mår bättre?

Ibland när ja blir riktigt deppig kan ja inte älska nån, bara stänger av allt och stänger ut alla känslor

högst individuellt. men ja, det kan vara knepigt att bry sig överhuvudtaget om någon annan när man inte ens orkar bry sig om sig själv. har nog inte sådär jättemkt med att man inte orkar ha "känslor" att göra, utan att man inte orkar med hela grejen runt om och därför skiter it. lär ju vara lagomt fett att vara tillsammans med någon som inte pallar umgås eller höra av sig på 3 månader för att den inte känner fört. men det säger ju sig självt.

alltså jag ska inte komma hit och leka expert för det är jag verkligen inte, så jag tänkte bara berätta lite om mina erfarenheter.
Jag har en pojkvän och vi har varit tillsamans i över ett år. Jag älskar honom så himla mycket och kommer alltid att göra det. Dock under de senaste månaderna har jag mått jävligt dåligt, pga. olika orsaker inom familjen & kompiskretsen.
Eftersom jag verkligen mått dåligt och kännt att jag inte haft någon att prata med har ajg haft min pojkvän, inte för att vi ofta pratar om min depression om jag nu vågar kalla det för det. Men han finns där ändå, och det är det stödet man behöver, även fast jag inte alltid orkar.
Jag tror inte att man kan sluta orka älska någon, har man känslor så stannar dem.

Jag stänger inne mina behov av någon andledning och det gör egentligen bara så att jag mår värre. Men jag är på väg uppåt igen nu och det är mycket tack vare min pojkvän. Att han har funnits där dem dagarna jag inte orkar gå upp, legat och gråtit och bara allmänt varit nere.
Jag känner själv att vissa dagar mår jag bara bättre.. men sedan finns det alla andra dagar också..

Sluta inte kämpa.. det är mitt tips..
Om du tycker om grabben.. jag skulle ha väntat & Stöttat

Kanske inte så mycket hjälp men.. aa

Min erfarenhet av depressioner är att i dom kan de ibland bli jävligt jobbigt att över huvud taget träffa någon för att de finns en rädsla att bli negativt kritiserad. Oftast är man ganska duktig på de själv när man är jävligt nere. När självkänslan är ur balans kan de vara svårt att ens titta någon i ögonen för att man är rädd att de ska synas.


Din andra fråga kan jag svara på. Ja, en ny relation kan absolut få en att studsa rakt upp ur en depression. Eller göra en olycklig lycklig.
Problemet är bara att oftast är de tillfälligt. Bekräftelsen, intensiteten och alla positiva känslor man får av att träffa nån man blir förälskad i och de är befogat avtar efter ett tag.

Och oftast, om man inte är en sund människa som har båda benen på backen kan de bli riktigt jobbigt att vakna upp ur "kärlekspsykosen"..
Är väl jobbigt för alla, även dom som kanske är starka i sig själva men farligt drygt kan de bli att uppleva att en förälskelse inte blir som man tänkt ifall man är trasig inombords.

I sverige blir man deprimerad och slutar alska. PUNKT.

Na men, det ar svart att alska nan annan nar man sjalv mar daligt, hur fan ska man kunna tanka pa nan nar man inte ens kan tanka pa sig sjalv?
Det ar inte sa att man slutar kanna, tvartom, man kanner att allt ar hemskt och daligt. Som med allt annat sa galler ju detta sjalvklart inte for alla och det finns olika depressions-grader.

Vad tror du egentligen, om du inte kan ta hand om dig själv ens vad gäller vardagssysslor som att laga mat (eller äta för den delen), duscha, betala räkningar, städa eller gå utanför dörren, hur skulle man då "orka" med att ha ett kärleksförhållande? Visst finns det människor som säkert skulle klara av att ens partner sällan engagerar sig direkt i förhållandet, men tänk på att en depression inte går över på några veckor utan snarare några år om ens alls.

Att vara deprimerad är ett helvete, men oavsett hur underlättande det är att veta att det finns människor som fortfarande bryr sig om en så räcker inte all kärlek i världen till att bli "frisk".

Hormonbalansen i kroppen blir skev och att tappa all form av lust är nog snarare regel än undantag, och att orka visa uppskattning är för det mesta ett oöverstigligt berg så förvänta dig inte den mest kärleksfulle partnern.

Är du av uppfattningen att depressioner bara är påhitt och att personen i själva verket är självcentrerad, självömkande mes så kommer du aldrig att få något meningsfullt utbyte med en deprimerad människa så då är det bara att dumpa.

Och nej, jag tror inte att en kärlekshistoria kommer att få någon ur en depression

bperb.

Du kan ha rätt. Men jag tror att om depressionen handlar om stark självförakt och tankar som sedan läänge har malt i den depremerades huvud som "fan va jag är trött på själv" "Ingen vill ha mig för att jag är så jävla patetisk och svag" kan ett förhållande och bekräftelse få personen att vakna till liv.. Och få en tvärvändning. Från att ha malt slagord på sig själv en längre tid till att bli bekräftad och given en massa komplimanger gör nog att man lyser upp ganska fort.. Problemet är ju bara att i såna situationer bygger hela den deprimerades mående på partnern och sånt brukar gå åt helvete i slutänden.. När kickarna har lagt sig måste personen åter igen handskas med sig själv, själv. Ensam. Och då är han på ruta ett igen.

asdöd

Så kan det nog stämma också. Kan inte relatera till det där "ingen-vill-ha-mig"-tänket, men om det är orsaken till depressionen så antar jag att saker känns bättre om någon faktiskt vill ha personen.

Men jag skulle ändå vilja vara försiktig med att säga för mycket. Under en depression ÄR din kropp i hormonell obalans, och det är ingenting som går att ändra på över en dag. Annars är det som att jämföra att ta smärtstillande mot benbrott, det mildrar smärtan eller symptomen, men det hjälper inte mot det faktiska problemet, och rätt vad det är uppstår ett beroende och ett eventuellt uppbrott från förhållandet (för det kommer att komma) blir extremt jobbigt

när man är deprimerad är allt jobbigt å alla känslor förvärras,man är trött å kan sakna livsglöd,känna sig död med andra ord.de är svårt å älska nån annan när man inte älskar sig själv.

Har legat inne på en depressionsavdelning ett bra tag och mött andra deprimerade människor..
Om jag nu inte ska utgå ifrån mig själv så kan jag tala om att majoriteten som jag mötte där inte vill älska.
De tappar förmågan att känna bra känslor, de vill inte vara mamma/pappa längre.. de kan itne ens bry sig om sina barn. De vill inte ha någonting med sin sambo/maka/make eller någon annan närstående att göra.

Samma har jag känt själv.

Men när jag tänker efter och nu när jag ändå pratar om mig själv så var jag i ett förhållande i början på min depression och ju mer tecken han visade på att han inte ville ha mig desto mer ville jag ha honom och älskade honom..

Innan när jag var i en depression så var jag tillsammans med en underbar kille som gav mig hur mkt bekräftelse och uppmärksamhet som helst, han ville jag inte ens se och mådde bara sämre och sämre ju mer han pratade med mig..

Så det är väldigt olika på hur hela situationen ser ut skulle jag vilja säga.

När man är deprimerad känner man ju sig värdelös, som en börda, att man inte duger osv. Då älskar man ju inte sig själv, då är det svårt att älska andra. Men det är lätt att skapa ett beroende till sin partner, man lutar sig helt på någon annan för att inte falla.

jag var i ett förhållande när jag blev deprimerad och det blev ju inte direkt bättre av det. Dock sprack det när jag blivit "frisk" och tog tag i mitt liv och mådde bra.. kanske för att jag då kände att jag var värd bättre.

Kanske en släng bipolär? Kan säga att det är något som lyckats fucka upp det för mig mååånga gånger. Jag an vara skitglad och skittrevlig i flera dagar, ibland veckor, och sen bara bli frustrerad och deppig. Det blir ju ännu jävligare om man under en period när det slår över träffar någon, för man blir ganska annorlunda, och självkänslan blir väl sådär. Lätt att få för sig att det bara kommer vara jobbigt och att man kommer göra ett sjukt dåligt intryck och framstå som tidernas största psykbryt inför någon som man faktiskt bryr sig om.

bperb..


Visst jag håller med dig men nu när du nämner hormoner så sker ju såna förändringar i kroppen när man blir kär..
Har man sex i nyfärälskelsen också då jävlar ska du se på hormoner.

Däremot om man är i ett förhålllande och blir deprimerad när man är i de så kommer varken
sex/komplimanger/närhet göra en gladare.

asså om man måste röka en spliff elr nå för att bli soft, är de knas tycker ni?

asdöd

nu finns det väl en del motstridiga argument i debatten angående hormoners påverkan på depressioner, men en relativt accepterad idé är att en sänkning av serotonin skulle kunna vara en orsak. vad som också är lite fascinerande är att exakt samma sak händer hos en människa som blir förälskad, serotoninhalten sjunker. oxytocin är väl vad man ofta kallar "orgasmhormonet" och ska kunna ge lugnande känslor och så vidare, men nackdelen är ju att lustan vid depressioner ofta är extremt låg och sex med en deprimerad borde (tycker jag) nästan klassas som våldtäkt.


bounty boo

När man är deprimerad känner man ju sig värdelös, som en börda, att man inte duger osv.

du har nog rätt i många fall, men känsla av värdelöshet (är det ett ord?) är inte ett krav för att "uppfylla kriterierna" för en depression. alla som är deprimerade känner inte att de är en börda

bperb.

Ja kroppen är bra skum asså. Och deprimerade är ju de av olika orsaker. En relation eller förälskelse kan hjälpa för en men inte för en annan.. Beror väl på vad problemet är..

Så de finns väl inga rätt eller fel tror jag inte..

nä det har du nog helt rätt i. just förälskelse i sig är ju intressant iom att då kukar ju kroppens aktiviteter ur helt. hjärnans aktivitet fokuseras till de delar som annars kopplas ihop med starkt psykopatiska drag om jag inte minns fel. kär och galen kanske är ett passande uttryck helt enkelt:)


och för att återgå till diskussionen så skulle jag aldrig bli tillsammans med en deprimerad människa

I Mitt fall var det mitt förhållande som hjälpte mig på fötter igen,
Men det beror på hur mycket man bråkar osv. Jag och min pojkvän har bråkat mycket sedan jag blev deprimerad.. det gör en aldrig bättre...
Men sedan så var det han som hjälpte mig på fötter igen.. fick mig orka dagen

bperb: Inte psykopatiska utan en förälskelse kan likställas med en psykos.

ah, det låter ju faktiskt mer troligt

Min flickvän är i en deprission just nu, o vissa dagar älskar hon mig o andra pratar hon knappt med mig/ vill inte träffas osv..

en förälskelse kan knappast likställas med en psykos, den kan möjligen likna en psykos, särskillt hos vissa personer, vilket ju är en helt annan sak. hade det kunnat likställas med en psykos hade psykvården behövt bra mycket mer resurser, vilket den iförsig gör. det där är bara en missuppfattning av lösryckta citat känns det som. det är helt enkelt så att kärlek i hjärnscanningar ger utslag i samma område i hjärnan som har hög aktivitet hos endel mentalsjuka men även hos drogberoende och hos hungriga och sömniga. detta gäller även bara under en första fas av förälskelsen. det betyder verkligen inte att förälskelse och psykoser är särskillt lika varandra.

Man orkar inte ha förhållande då nej- för man känner inget!
Man känner inget- man är känslokall och alla människor man älskar kan bara dra åt helv-te och låta en va ifred.. man känner ingen kärlek, man är medveten om vad man borde känna.. men man känner inget ..och det kan skapa fram ilska i en.

Lider hon av depression i samband med menstruation...eller är det 24/7 som gäller?

e du diagnostiserad som redig deprission så e d nog svårt att känna "aah va jag älskar dig"...


allt e becksvart o lönlöst , o i annat fall så e du bara gnällig o borde ha en örfil för att du e en tråkig toffel...

ok ok ok ok .... depression säger ni... hur deprimerad?vilken grad? finns lata människor också så va inte så jävla snabba med o snacka om depression...

depression: du äter inte för du anser det finns ingen mening med o äta, du sover inte för du ser ingen mening med att vakna dagen efter, inget o vakna till villket gör att du inte ens går o lägger dig. dina intressen os ånt du brinner för har tappat all sin mening. livet e skit period. så upptagen av ingenting att ingenting äter upp tankar och själ. omgivningen blir mörk mörk mörk. där har du depression. e man i det stadiet då behöver man HJÄLP. klart att d inte finns känslor eller ork för någon annan när man inte ens orkar med sig själv....


sen att en snubbe eller brud inte pallar träffas o shit hela tiden o sånt... behöver inte als tyda på depression. man kanske inte pallar helt enkelt. andra planer vad som helst. men d är inte depression...


att man inte skulle känna nått i en depression e väl att ta i... klaret som fan man känner, men man ORKAR inte känna så man stänger av...


i de flesta fall när folk babblar på om depression är det oftast bullshit... alla har svackor, alla har vissa dagar som e bättre än andra. bara att ta sig igenom det.


SexySoul F23

nice press... PASSA!

aasa P19

hahahaha! mannen en spliff är en spliff den blazar man oavsett om man är deprimerad eller inte... men d har ju sina bakslag... e man deprimerad o blazar så e ju risken att du blir ännu mer deppig stor...

Skulle det vara oetiskt att dumpa en långvarig sambo om den har gått in i en depression och därmed inte kan visa känslor?

PuGe: Oetiskt är väl fel ord. Det beror väl lite på omständigheterna kring sjukdomen och vad hon har gjort för att bli bättre och hur mycket du har stöttat henne och vilken roll du har i depressionen.

Men det är ju en sjukdom trots allt. Du hade ju varit världens största fitta om hon hade fått cancer istället. Depression är ju lite klurigare och samhället är mer accepterande om man dumpar en deppig typ än en strålbehandlad typ.

Jag har haft/har depression med psykotiska inslag. Jag kan bara tala för mig själv när jag säger att det inte hjälper med att nån säger "Jag älskar dig". Det funkar inte så. Bperb är inne på rätt saker när han säger att kroppen är i kemisk obalans. Jag har varit inlagd i omgångar och när det är som svartast är det enda man är tacksam för att det finns nån människa som kan duscha en, mata en och ge en mediciner. Detta är ju dock sjukligt individuellt. Alla människor har ju olika psyken.

När jag faller in i depressioner så föredrar jag oftast att stänga folk som kan såra mig ute och att bara ligga i sängen i flera dagar. Då orkar inte prata med någon och allra minst med någon som står mig nära (eftersom jag inte orkar svara på jobbiga frågor om varför jag mår som jag gör). Sen kan det även hända att jag lägger alla mina tankar och min energi på mina vänner och håller mig sysselsatt som förnekelse på mitt dåliga måeende. Tycker det framförallt känns lättare att tänka för andra än mig själv i dessa stunder. Ibland blir jag också extremt bekräftelsesökande och gör allt för att få höra det där "lilla extra".

Så depressioner kan urarta sig helt olika, men är oftast väldigt individuella. Om han nu är inne i en depression så gör du bäst i att inte vara för på och att allra minst starta någon konflikt. Ge han bara lite tid och du så småningom kommer få svar på dina frågor.

Sabrin F20

Är det någon som varit deprimerad sen hittat nån man verkligen gillar och plötsligt mår bättre?

jag.

personligen har jag mest upplevt precis motsatsen, jag har haft någon jag tyckt om men hamnat i någon slags depressivt tillstånd och av ren ångest och avsky mot närhet gjort slut med personen i fråga. i långa perioder har jag valt isolering bara för att slippa behöva uppleva vänlighet och känslor, periodvis har jag uppträtt extremt aggressivt mot vänner och familj bara för att de ska hata mig så att jag inte ska behöva träffa dem. en slags skyddsmekanism antar jag. den avsmak jag känner för intima situationer gör att jag knappast tror att det skulle kunna hjälpa mig. men det är väl som allt annat individuellt

Däremot om man är i ett förhålllande och blir deprimerad när man är i de så kommer varken
sex/komplimanger/närhet göra en gladare.

Det är väl högst individuellt att att såna saker inte gör en gladare?
Jag har varit inne i en depression sedan slutet av januari och är fortfarande kvar djupt ner i den, men utan min pojkväns kärlek så skulle jag aldrig ha klarat mig såhär långt som jag har!
Självklart så löser sig ju inte alla problem, men kärleken gör att jag iaf orkar kämpa lite mer. :)

Deprimerade människor är ego centriska och om ett förhållande finns emellan så kommer förmodligen personen som mår bra att ta den hårdaste smällen, för även om partner försöker rädda den deprimerade så kan det också sluta med att den deprimerade personen bara drar och skiter i hur du mår. Tänk om du var denna personen som mådde bra och hade denna mål att aldrig ge upp? tänk om det går flera år sen helt plötsligt så bara drar denna partner, hände mig, jag kommer aldrig mer ta emot sånt skit igen. Mitt enda tips är nog, i sinnet tror man att det är värt det för en person, men om det går ut till den stunden att denna personen vill inte se dig för att den får skuldkänslor som en partner så säger jag bara det är redan kört, dra dig där ifrån.

Inte läst tråden nu, men... Beroende på roten till depressionen kan det även vara så att personen i fråga känner sig för värdelös för att förtjäna din uppmärksamhet, hur illa du gärna vill träffas, umgås eller få honom att må bättre.
Vet inte om det jag säger hjälper någonting, men nämnda situation har erfarenhet av från personer i min närhet. Depression kan också komma från en osund social destruktivitet, att man förstör sina mänskliga kontakter för att bekräfta hur dålig man faktiskt är. Man får, som frisk person, vara försiktig så man inte blir neddragen i bergochdalbanan som kan uppstå hos en deprimerat sjuk person. Sånt förstör ens eget liv också.

När jag mådde som sämst och sa åt min pojkvän att jag inte orkade ses, att han inte skulle komma osv, så kom han ändå hem till mig och lade sig och kramade mig medans jag låg och grinade under täcket i timmar. Han låg förstås inte så i timmar, men han höll sig i mitt rum hela tiden, kollade tv och höll mig i handen eller satt och läste en bok bredvid mig, spelade gitarr, whatever... Jag hatade honom för det i början och skrek åt honom att gå, men till slut var det ändå jävligt bra av honom för nu för tiden när jag mår dåligt så vänder jag mig till honom direkt istället för att isolera mig, vilket man i längden mår bättre av som deprimerad.
Jag vet förresten inte alls hur han orkade med mig eller hur han klarade av att inte själv bli deppig. Så fort jag tittade upp ur täcket några sekunder för att titta på honom så log han bara mot mig och sa hej. Frågade om jag ville ha te eller o'boy typ.
Den ska jag gifta mig med någon dag. :)