förklaringar till pinsam tystnad??

Ingen har något att säga i situationen?
Ibland kan jag få hjärnsläpp för att man tänker på att det är "pinsam tystnad" och inte ha något att säga, och så säger man något onödigt som därefter leder till en icebreaker. Oftast.

man vill väl inte göra bort sig?

fan åxå, seems no one here is capable of revealing reality on the deeper level where my mind is at!
men tack för era försök

förklaringen är väl att man inte känner den eller dem som ingår i den pinsamma tystnaden och dem känner inte dig. Sen går det enklare för vissa än andra att kallprata...Man måste ofta veta nåt om personen i fråga för att de inte ska bli stelt..

Slug>> Det ligger något i det du säger, men jag tänker att det borde ju finnas extra mycket att prata om med en person som man inte vet nånting om - "vad heter du?" "var jobbar du?" osv..

^^jo det e klart att det gör men när ingen av de inblandade parterna kommer på ngt för stunden, det är då den uppstår. man funderar för länge på vad man säga så sätter det bara stopp. man vill säga ngt bra eller intressant o kanske vissa får lite "prestationsångest" typ.

mm det beror ju på hur pass bra vi är på att ställa följdfrågor. Man kan ju kasta ur sig det vanligaste, typ, va heter du, vad jobbar/pluggar du med....men om det blir ett kortfattat svar och utan följdfråga så kan det senare leda till pinsam tystnad...Händer mig relativt ofta då jag bor i studentkorridor me gemensamt kök, och då brukar det alltid finns en person som det alltid blir lite pressat med just på grund av att ingen kan komma på nåt vettigt o säga och ju mer man funderar över vad man ska säga desto svårare blir det givetvis, o de blir bara värre o värre :P
Vissa människor kan ju prata med allt och alla och om vad som helst men inte så för mig alla gånger :)

mm det beror ju på hur pass bra vi är på att ställa följdfrågor. Man kan ju kasta ur sig det vanligaste, typ, va heter du, vad jobbar/pluggar du med....men om det blir ett kortfattat svar och utan följdfråga så kan det senare leda till pinsam tystnad...

Följdfrågor kan leda till en massa onödigt babbel. Hellre tystnad i så fall.
Att tystnaden blir pinsam är bara i ditt egen huvud.

jag skrev ett asbra inlägg, men det dök aldrig upp - so here goes.

joda spekulerar igen:

avsaknad av brus gör situationen mer intim. Att denna intimitet kan skapa obehag tror jag har att göra med såväl arv som miljö. Vad gäller arv kan det ha att göra med instinktivt obehag/rädsla för en okänd varelse med okända intentioner. Vad gäller miljö tror jag det har att göra med en stel uppväxt i ett stelt samhälle. I Sverige kan vi inte ens titta på folk längre, det säger det mesta.

(tystnaden bör i min mening inte främst ses som pinsam utan obehaglig. pinsamheten är väl i regel begränsad till fall där det finns någon typ av kärleksliknande känslor inblandade. såhär i efterhand kanske jag missuppfattade hela frågeställningen. se där).

joda
"Vad gäller arv kan det ha att göra med instinktivt obehag/rädsla för en okänd varelse med okända intentioner."
har åxå tänkt att pinsam tystnad kan vara överlevnadsinstinkt där man inte är avslappnad bland främlingar för att under stenåldern kunde de vara potentiella mördare, men när man har nåt att säga till en främling trängs awkward-silence bort, trots de fortfarande kan hugga kniven i bröstet på en under konversationen.

därför har jag dumpat denna pisam-tystnad-var-för-å-överleva-främlingar-på-stenåldern-teorin
till alla andra ni har missuppfattat min fråga för; jag fråga inte under vilka omständigheter pinsam tystnad uppstår, jag fråga varför det ens uppstår under dessa omständigheter.
för att omformulera frågan mer tydligt: VARFÖR KAN MAN INTE DELA TYSTNADEN MED FRÄMLINGAR MEDANS MAN HAR ÖGONKONTAKT?
jag har iofs en förklaring men e svårt å förklara med ett lekmanna-ordförråd, å är svårt å redogöra tillåmed om ni var insatta i psykologin

måste säga att det var bra ni försökte svara iaf

Nodden,

har åxå tänkt att pinsam tystnad kan vara överlevnadsinstinkt där man inte är avslappnad bland främlingar för att under stenåldern kunde de vara potentiella mördare, men när man har nåt att säga till en främling trängs awkward-silence bort, trots de fortfarande kan hugga kniven i bröstet på en under konversationen.

Jo, men när man säger något så blir väl i regel situationen mindre intim. Orden blir som en barriär mellan individerna typ. Sen är det väl också så att folk är mindre benägna att döda dig om ni börjat lära känna varandra. men somsagt, detta resonemang kanske enbart gäller den obehagliga och inte just specifikt den pinsamma tystnaden.

VARFÖR KAN MAN INTE DELA TYSTNADEN MED FRÄMLINGAR MEDANS MAN HAR ÖGONKONTAKT?
det faktum att ögonkontakten ökar obehaget gör att jag ändå tror på intimitetsproblematiken. intimitet-sårbarhet-rädsla-överlevnad.

För mig uppstår bara pinsamt tystnad när jag är i närheten av någon jag gillar eller är attraherad av, så att säga. Är det någon random snubbe så skiter jag i om det blir tyst, kommer ju ändå inte umgås med människan sen antagligen.

om alla bara kunde slappna av o va sej själva med alla andra så skulle något sådant som pinsam tystnad inte ens existera..

Jag pratar väder med äldre människor när det uppstår.
Sprit och droger med yngre.

Varför det blir så är väl rätt logiskt, ingen har nånting att säga pg.a att man inte känner varandra?

för att man förväntas att prata annars verkar man ointresserad. Rätt enkel psykologi.

joda

du kanske har rätt men e osäker på om jag hänger med, hur kan orden bli en barriär å samtidigt göra så att folk håller på å lära känna varandra?

sen det du säger om intimitetsproblematiken, borde inte det enligt ditt resonemang snarare öka lära-kännandet?




om jag låter besservisser å bitchig e d bara för å få höra mer av era argument från eran infallsvinkel
PIJS

Nodden,

1. fråga inte så mycket :- ). barriär är kanske inget bra ord, men av någon anledning upplevs tystnaden bevisligen som mer intim. med hjälp av talet distansierar vi oss från det äkta, slipper det intima.

2. nja, vet inte riktigt hur du tänkte. men så länge intimitet skapar obehag så ser jag inte hur det skulle gå till.

Jag har uppnåt den aktningsvärda åldern då varken tystnad eller småprat med strangers känns konstigt eller krystat.Jag pratar väder med tanter, golf med gubbar och ungdoms synder med ungdomar.. väldigt trevligt, jag bryr mig inte helt enkelt.. Fast jag måste erkänna att jag utnyttjar ideen pinsam tystnad rätt mycket.. att se nån obekvämt skruva sig är tamefan riktigt roligt..

Men ifall man bortser från mina små egenheter så är det väl så att vi ha mer gemensamt med varandra än tvärtom? och att det kanske skrämmer oss lite?

Är 18 men precis som K-dregg så bryr jag mig inte längre. Bara låta munnen att gå och sedan tänka på annat typ.

mobbade,

hur vore det om ni lärde er stava först och gjorde revolution sen?

joda
jag frågar om jag vill, å tar inte order av dig, om du har problem med frågor kunde du ju hållit dig bort från tråden med dess 1a fråga från början

Nodden,

Suck, aspergers måntro? Om du inte såg det så besvarade jag dessutom din fråga. Ord har både förmåga att göra att en situation upplevs mindre intim och genom kommunikation göra så att vi lär känna varandra (vilket i sin tur på sikt kan göra situationen mer intim, men då sannolikt samtidigt mindre obehaglig). Nöjd nu när jag svarat för andra gången?

Jag tror som nån annan sa; uppstår när man inte känner den andre personen.
Har varit på praktik i tre veckor idag på lunchen snackade vi i 2 min 3 min skratt, sen blev de tyst igen, sen kan det bero på blyghet också, man vet inte om personen kan ta illa upp osv