Dröm om en död person.

Som du skriver så antar jag med att det har något med ditt unermedvetna att göra. Det tar tid att bearbeta något sådant. Att personen ifråga försöker kommunicera med dig på någotvisst låter också rimmligt.

Jag tror du har svarat på din egen fråga :) Drömmen betyder exakt vad du själv vill att den ska betyda. Och om den ger dig en lättnads känsla så behöver du ju inte heller analysera kring det. It is what it is..och det verkar vara något bra. =)

Jag har själv haft en sådan dröm. Det var en nära vän som dog hastigt - vi visste inte om att han var sjuk. Och jag drömde att han kramade mig och lugnade mig när jag i drömmen var besviken över att han var borta. När jag vaknade upp kände jag mig omgiven av - och uppfylld av kärlek. Det var en sådan värme i den kramen att när jag vaknade upp kunde jag svära på att det var sant - att vi hade träffats. Dock vet jag inte varför (då jag tror på det övernaturliga också). Var det mitt undermedvetna eller hälsade han på? Det enda jag vet är att jag hade varit otröstlig i tre månader och då gråtit varje dag - men efter drömmen - kände jag inte längre sorg utan bara ett lugn och massa kärlek inom mig. Dock har jag gråtit och känt sorg några månader efter denna dröm, men jag har ändå lite kvar av det drömmen gav mig - en trygghet.

Det är rätt vanligt med sådana drömmar efter någon har gått bort (speciellt då man aldrig fick en chans att ta farväl). Men vad det är vi upplever under dessa drömmar (ett besök eller det undermedvetna)... det får vi nog aldrig svar på.

tack!

Jag har drömt liknande om min pappa som dog för bara en månad sen.
Drömt att jag kramade om honom och grät medan han förklarade att han minsann kommer att dö någon gång, och att jag måste lära mig att acceptera det.

Och ja, det känns ju helt klart som att det är det undermedvetna som försöker bearbeta.

Även drömt andra liknande drömmar, tycker det är skönt att ha dom fast dom gör ont.

Det är högst troligt att det är det undermedvetna, ja.

Lite offtopic men jag ser fler och fler som pratar om det övernaturliga. Är det inte märkligt att det är fler människor som tror på spöken idag än för hundra år sedan?
Ända sedan även det blev en industri....

teambanan


Well, har man någon gång upplevt något övernaturligt så är det svårt att inte tro på det?

Jag tror säkert att det för hundra år sedan fanns många (lika många eller fler?) som trodde på det övernaturliga. Förr var det dock inte lika accepterat att vara annorlunda? Just a thought...

Drömde nyligen om min farfar som dog 1995 då jag var åtta år. Det har hänt ett par gånger. I mitt fall tror jag det beror på att jag är ledsen över att jag inte fick lära känna honom bättre, att jag var så liten när han dog. Att det fortfarande händer efter 15 år är lite märkligt ändå.

Drömde om min morfar som tog i lugncanser när jag va 4. Jag pratade mycket om honom när jag var liten, och jag pratar med han nu också. Drömt flera gånger..

Han sitter på en sten i vit skjorta jätte smal men ändå frisk, sen så går jag till honom och han säger "Johanna har mår bra nu" sen så vaknar jag. Ibland känns det fantastiskt för jag tror att sitt undermedvetna fortsätter att leva, alltså andar och sånt.

Ja det finns nog en del psykologi "kunnande" personer som kan ge en "korrekt" förklaring som inte alls är korrekt om 100 år när man kommit fram till något helt annat. Men jag kan säga att jag drömmer ofta om min döda mamma flera gånger i månaden och jag tror det är ett sätt för dig att bearbeta själva saknaden som uppstår när en nära person går bort. Människan förstår mindre om sin kropp än vad hon tror.

Men jag har även drömt, att jag möter han i en korridor sen så säger han "det är ditt fel att jag dog".. och här sitter man med ciggen i handen och låtsa som att inget har hänt.. ciggen som han höll i, fast alldeles för länge för han dog utav skiten.

Att personen ifråga försöker kommunicera med dig på någotvisst låter också rimmligt.

Men snälla nån, va inte så vidskeplig

Klart man får vara vidskeplig.

dagen innan jag begravde min mormor drömde jag att hon följde mig ned för altargången och intalade mig att allting var bra nu. dagen efter hade jag glömt drömmen tills vi går ner för gången och jag får en deja vu. det var många år sen nu och sen dess har jag alltid haft ett öppnare öga för det övernaturliga.



drömmer även ibland om min första kärlek och väldigt nära kompis till mig som gick bort för snart två år sen. det är alltid nästan samma sak. jag vågar inte prata med henne för jag vet att hon är död och jag är rädd att hon försvinner om jag säger nåt till henne.

första gången jag drömde om henne låg hon och tjattrade i telefon på min säng i oslo. jag märker att det är hon och att hon pratar med sin lillasyster. jag får stå och fundera länge och väl innan jag fattar vad det är som är konstigt, tills jag kommer på det: hon är ju död!
jag får något sorts lyckorus när jag inser att hon finns framför mig, slänger mig i sängen och säger nåt i stil med: Hej! du kan ju inte vara här? du är ju död?
varpå hon får ett lugnt och fint leende på läpparna och försvinner i ett vitt moln framför mina ögon.

så nu vågar jag inte röra eller prata med henne när jag drömmer om henne mer.
vilket har hänt kanske 2 eller 3 gånger till. för jag är rädd att hon ska försvinna.


jag jämför fenomenet med känslan av att flyga i liftarens guide till galaxen. för att flyga måste man hoppa och missa marken, och sen tänka på allt annat än att man faktiskt gör det omöjliga, alltså flyga. (alltså prata med döda människor)

det är även samma sak under lucid dreaming. tänker man på att man inte kan flyga eller vad det nu är man gör när man är där, då kommer man vakna och förstöra allt, för hjärnan vaknar till såpass mycket att den börjar tänka logiskt. vilket är det tråkigaste jävla resonemanget som finns i drömmar.

Åderpålaone - Du kanske ska lära dig att bestämma i din dröm, var inte rädd att prata med henne eller röra henne. Även om hon försvinner i drömmen så kommer alltid hennes energi och hennes närvaro finnas i ditt inre. Känns som ditt inre inte riktigt har släppt det som har hänt eller kunnat bearbeta det som hände henne. Vilket gör att i drömmen finns hon så pass nära att det är skönt och härligt att se henne, men bara för hon försvinner framför dina ögon där och då i drömmen så finns hon alltid kvar hos dig.

Hjärnan måste släppa taget och gå vidare..

Jag drömmer ofta om min döda farmor. Antagligen för att jag önskar att jag kunde spendera mer tid med henne och lära känna henne(visste knappt vem människan var) och i drömmen är det just det vi gör; lär känna varandra.

Drömmar är ens känslor.

längesen denna tråden var uppe.

måste säga en grej som hände för några veckor sen.

jag har problem med mina fötter, har för höga fotvalv och måste ha inlägg i skorna och detta (och att jag knappt haft några bra inlägg öht o istället går runt och har ont hela tiden) har sabbat min rygg ganska mkt. nyss var jag på ortopedtekniska o fick nya inlägg som inte är som dom ska. samma dag jag tar upp detta med min mor som jag sällan pratar med så har hon drömt om min biologiska far som dog till följd av sin dåliga rygg och i drömmen har han sagt till henne att jag Måste fixa nya inlägg.

ganska skumt!

La_Latina

Well, har man någon gång upplevt något övernaturligt så är det svårt att inte tro på det?

Du missade helt min poäng. Om du tänker så här istället då; är det inte konstigt att mer människor idag upplever "det övernaturliga" och fler människor idag tror på spöken än det var 1950?

Jag tror säkert att det för hundra år sedan fanns många (lika många eller fler?) som trodde på det övernaturliga.

Vet inte hur det såg ut för ett par hundra år sedan, så det känns dumt att spekulera i. Antar att du inte heller har någon vidare insyn i det så känns onödigt att diskutera. Det enda jag ville peka på var att mer människor tror på spöken idag än 1950. Kan det ha att göra med att det blivit en industri (diverse lurendreji-program på TV4 och andra kanaler)? Eller tror du att vi gått framåt och börjar komma något på spåren?

Kan ju tillägga att jag bestämt hävdar att det inte finns något övernaturligt. Så fort som något "övernaturligt" kan dokumenteras och bevisas så blir det ju automatiskt "naturligt". Men som någon sade, vi känner inte våra kroppar så bra som vi tror. Jag, som person, är inte en varelse. Man är uppbyggd av annat liv, celler, bakterier osv..

Om vi tittar på det vetenskapligt så kan ju inte energi förintas, utan bara finner nya vägar att leva vidare. Så det är klart att man inte dör när man dör. Men det känns inte heller troligt att "själen" lever vidare. För det första finns ingen själ i fysisk form. En själ är inget mer än en symbol för det som karakteriserar en människa, hur den är typ. För det andra undrar jag hur logiskt det är att tro att någon, vars energi hittat nya vägar att fortleva, ska kunna ha minnen kvar och dessutom kunskap att kommunicera ut detta? Vi kan inte ens kommunicera ordentligt med en levande ko, hur ska vi kunna kommunicera med en död människa? "Bara genom våra egna hjärnor", är nog svaret.

När någon frågar "vad tror du händer när man dör då?" så brukar jag svara att det borde likna hur det var innan man levde. Ingen som vet alltså. Men om jag kunde sätta mina pengar någonstans så skulle jag sätta dem på att de som kommunicerar med döda egentligen bara kommunicerar med sig själva och deras egna minnen.

teambanan

jag orkar inte debattera nåt egentligen, men vafan.. vadå 1950? människan började inte tro på de dödas andar bara för att tv4+ tog in en lipsill med hästsvans liksom, det har pratats om i alla tider.

ÅderpåleOne
Orkar inte heller så det är skönt. :) Garvar alltid när jag ser ditt nick btw, det ska du ha cred för! :)

Säger inte emot att vi trott på spöken sedan 1950, vad jag säger är att en större del av befolkningen tror på spöken idag (sedan det blev en riktig industri) än det var 1950, när vetenskapen hade sitt starkaste fäste hos människor. Idag är det mycket "jag tror det" och sällan saknar det någon substans förutom hos just den personen. Vi är alla energi och det är absolut möjligt att en döds energi följer med en på ett eller annat sätt, inte minst genom ens egna minnen och föreställningar. Men att den ska kunna kommunicera med en människa på något sätt känns extremt orealistiskt och förklarar nog enklast med att det är du själv som sköter den kommunikationen.

Vad jag menar är att TV4+ i högsta grad bidragit till att fler svenskar tror på spöken och har s.k. "övernaturliga" upplevelser. Trots att vi i alla tider trott på spöken och gudar och hoppats på ett liv efter döden har det aldrig funnits något bevis för att de finns. Men folk ser det på TV4+ och tolkar det som bevis. En IRL-polare till mig sade förresten det till mig en gång: "det är konstigt att inte fler människor tror på spöken med tanke på alla bevis". Alla bevis = lurendrejare på TV4+ som gör 180 omtagningar innan de till slut sätter det. I den klippta versionen ser det ut som de har rätt varje gång med några enstaka fel endast ibland och även de felen har tydligen någon slags förankring i verkligheten. Och ja, jag har sett oklippta versioner av dessa program och ja, de kan inte kommunicera med spöken, de använder uteslutande cold reading. Sedan att de själva är så verklighetsfrånvarande och har intalat sig själva att de inte använder några tekniker gör det inte mer verkligt, snarare tvärtom.

Säger inte att någon ljuger som haft en övernaturlig upplevelse. Bara att den med högsta sannolikhet inte alls var övernaturlig, utan i högsta grad naturlig. Sedan gör vi den "övernaturlig" genom att vi inte kan förklara det. Saker vi i tider kallat övernaturliga har vi tillskrivit gudar, innan vi fick reda på den egentliga orsaken. En människas hjärna är rätt komplicerad och vi (iaf jag) kan inte ens få grepp om vår (min) egen ibland.. så kan ju komma att ta ett tag innan vi vet de egentliga orsakerna. Men att blanda in ett övernaturligt element i det hela gör frågan ganska bisarr egentligen, då det automatiskt förutsätter att det inte är naturligt, vilket allt verkar vara, så länge vi ser sambanden.

Att jag om och om igen nämner 1950 har nog med att göra med att jag tänker att vi borde vara än mer verklighetsnärvarande nu än då. Tekniken går framåt i en rasande fart och vi förstår mer Universum mer än någonsin. Allt är energi; stjärnor, planeter, galaxer, liv. Olika former av energi. Och vi kommer vara kvar i Universum tills den sista stjärnan dött och slocknat. I olika former. Och det är ingen som kan säga något om. Men att hamna i någon slags mellanzon där man fortfarande kan kommunicera med släktingar och så känns väldigt, väldigt orealistiskt bara. Tror att livet efter livet kommer vara som livet innan livet i stora drag. :)