Om Kashal-Tee - för kritikerna.

Om Kashal-Tee - för kritikerna.

You came, you saw, you concurred.
Not me.

Att vara originell är det svåraste av allt. Hur excentrisk jag än är, t.o.m. min hund tycker att jag är weird ibland, så är jag först och främst banal. Den som har varit förälskad och skrivit en glimrande dikt eller vers om det, kommer senare att ta fram texten och undra hur fan han blev en Backstreet Boy.
   Visst kan man hävda att klyshor är sanna, och att uppslutningen bakom pop-stjärnor är ett demokratiska bevis för det. Tomas Ledin, Britney och Dr.Dre säljer som smör. Ja, vi är banala; oftare dumma än briljanta.

Men är det nåt man vill man betona i sin konst? Eller det kanske bara är underhållning?

   Mot slutet av 90-talet, vid den tid då det fanns en stark rörelse med egenpressad vinyl, var jag med på ett gäng skivor. Om ni jämför med samtida musik så hör ni att inte en rad och inte ett rim någonsin sagts tidigare! (Självklart liknande, men inte just så.) Try that! Idag finns det så mycket artister (fler än fans, som Skillz sa redan på sin första skiva) att det inte går att ha koll längre. Så nu brukar jag googla mina rader för att se att ingen sagt dem tidigare.
För jag sysslar med konst, om än underhållande konst. (Det är väl ganska långt från vad t.ex. Lazee sysslar med: "I'm far from wack / I can do rap")

   Varför inte underhållning? Därför att ingen bryr sig om jonglören som stod utanför Rembrandts fönster. Nej jag jämför mig inte med Rembrandt, men konstens förutsättningar är inte speciellt annorlunda. I min favoritbok Don Quixote, som skrevs på 1500-talet, kan man finna konstkritik som kunde vara skriven igår.

   Vad vill jag med min musik? Att musiken i språket ska få folk att lyssna som om det var ett sax-solo. (Jag vill alltså inte halv-sjunga min rap, som t.ex. Eminem, Sage Francis eller Timbuk gör.) Jag vill att språket ska sjunga sig själv.
Jag vill att texterna ska vara fräscha, ärliga, överraskande, nära, roliga, genomtänkta, lätta, svåra, roliga, bra rimmade, etc.

   Jag lyssnar på andras musik som jag lyssnar på min egen, och tvärtom. Det är kritiska öron som kräks av det trögtänkta, gråa, banala och kräkhimmelsmåndagsjävliga som nästan all musik består av. Jag hyllar inte vardagen, utan det inspirerade momentet, ruset, skrattet och glädjen.  Jag finner inte det i monoton rap (sorry Petter).

   Jag har rappat i 18 år, det är en naturlig del av vem jag är, jag kan inte föreställa mig ett liv där jag inte skriver. Det är roligt när man lyckas "krossa ordstävlarna" och "filosofera med hammaren", även om det inte är så ofta. Jag har uppnått en respekt bland andra (och väl etablerade genier) i USA som jag bara kunde drömma om som liten.

   Men vissa anser att jag borde sluta med rap eftersom jag inte gör låtar i snabbt tempo - eller i rask följd menar jag. (Det är av någon anledning populärt att skryta med hur snabbt man skriver. Ungefär som när en konstnär skryter med hur snabbt han kan rita streckgubbar.) Jag tar det med ro. Att nån störs på att jag inte skriver tillräckigt snabbt är väl ett bevis på att de vill höra mer? Jag bara tackar och bockar.

Läs min blogg på