Whoa Recenserar: Anton Kristiansson - Och jag

Whoa Recenserar: Anton Kristiansson - Och jag

Från bloggen:

Pontus:

Och jag är för mig en otroligt efterlängtad skiva som låtit ta sin behövliga tid då den har växt fram ur en ung mans sökande genom blöta nätter och krossade känslor. Anton Kristiansson har trotts sin unga ålder hunnit att gå från klassisk hiphop med Illuminati, vidare till funkig livebandsrap med The Ninjas för att närma sig ett hittigt sound genom sina duos Grand Prix och Charlie för att till slut bli en ensam berättare med ljudmatta av indie.

Skivan är en emotionell utfläkning och har man problem med det-är-så-synd-om-mig-och-hela-världen-kretsar-kring-mig-musik så kanske man skall undvika Anton Kristiansson, men uppskattar man ärlig och berättande rap med snygga rim utan krusiduller och med stora sångarrangemang och musikalisk lyster är detta näst intill perfektion från början till slut.

Innehållsmässigt består skivan av texter om dekadens, dysfunktionellt känsloliv och självreflekterande. Musiken är melodisk med grovsamplingar från skilda artister som Broder Daniel och Enigma. På gästlistan finner vi bland annat Martin Elisson från Hästpojken, Maja Milner från Makthaverskan och den fantastiska sångaren och producenten Niklas von Arnold som utöver sin soloskiva tidigare har kunnat höras på Petters skiva.

Som trogen lyssnare känns det lite tråkigt att fyra av skivans tio spår redan är sönderlyssnade genom singlar och myspace, man vill gärna ha mer än sex stycken olyssnade spår på ett nytt album. Men man kanske inte skall klaga för mycket, för Anton levererar årets hittills bästa skiva med några av de bättre svenska hiphoplåtarna jag hört på flera år. Tänk på döden är ett helt fantastiskt stycke och jag vill inte lägga ifrån mig mina hörlurar…