Whoa recenserar: Stockholmssyndromet - Underhundar LP Saxat från Whoa-bloggen:
Christer:Har det redan gått ett år sedan ETTFYRANÅNSTANS? Tydligen, men det känns som den släpptes för några månader sen vilket förmodligen beror på att den spelats (och fortfarande spelas) rätt flitigt. Därför blev jag (kanske omotiverat) lite misstänksam när det redan nu kommer en uppföljare. Vad skulle Underhundar innehålla? Rester? Något de bara stressat ihop? Två plattor med sammanlagt nästan 40 låtar på tolv månader är trots allt en rätt hög produktionstakt och med det ökar risken för slafsiga resultat. Jag kan försäkra alla som delar oron: ni har inget att oroa er över. Tvärt om har gruppen utvecklat styrkorna och polerat bristerna. Underhundar känns lite proffsigare i sin helhet. Det finns ingen artist eller grupp som låter som Stockholmssyndromet i Sverige och nu tar de sin musik till en ny nivå. Underhundar blastas ut från Botkyrka och är mörk, tung, humoristiskt och lite till på en och samma gång. Textmässigt lite mindre subtil och med ett varierande tempo smyger ingen låt förbi obemärkt. Det här är inget mindre än klockrent.
Produktionerna är stundtals tyvärr en aning monotona, som på titelspåret Underhundar.