Knapis - the breakup II//Kom en, kom alla, kommentera!

Har länge sökt svar om varför hiphopare är såna jävla plågor,

Tänder inga lågor, kontrakt försvinner som telekinetiska förmågor.

Ajfan, min tid är snart ute och föresten,

Borde jag nog själv dra åt helvete och lära mig hålla käften.

I kamp med lagen, i klammeri med hela rättsväsendet,

Sökte svaren men möttes av ett hätskt väsande.

Går långt tillbaka till mitt författarskaps placenta,

Isolerad, skriver tills jag glömt vänner och familj, som dementa.

Känner på mig att jag är fel ute på grund av dystopiska framtidsutsikter,

Går till kyrkan med exorcisten och masturberar på krucifixet.

Alla mediokra förmågor, snälla, lägg ner ghettosnacket,

Och sälla dig till resten av det halvhjärtade prettopacket.

Inpräntade ligger orden djupt rotade i mina gener,

Flyter i mina vener, dirigerar dödliga dråpslag mot rapparscener.

Ville du kväva problemet i sin linda är du nitton år för sent ute,

Så var tyst innan jag får dig att svälja orden i fel strupe.

Var det nån som hörde din skiva och sa att den sög kuk,

När du bestämde dig för att hålla det inom familjen, som ett alkoholmissbruk.

Brukar missförstås av missförstådda som trodde dom visste mest,

För ditt förståndshandikapp ligger i släkten, som incest.

Och så länge du spelar stor och agerar man på scenen,

Kan jag berätta att jag känner brudar med större stake än dig, mellan benen.

Mellan, vener och kapillärer går jag bärsärk mot dina arvsanlag,

Tänkte gå till botten och vandrade mot ditt DNA.

Ditt eget val trodde jag men fortsatte tanken med detta,

Att du tror du är så pass speciell att varje tänkt tanke transformeras till en personlig vendetta.

Passionerat transporterar du kalkyleringar du kalkerat,

Allt nedlagt, redan sagt, ditt eget bör makuleras.

Allt krackelerar, kan enbart spekulera i huruvida,

Du verkligen vill möta min mörka sida, så till vida,

Så tillvridna texter kan möta dagens ljus utan att krevera,

Så kan jag skrida till verket att skita på verket, verkligen allt som du levererat.

I allt du presterat sätter du orden i halsen, och där har dom fastnat,

Skriker rösten hes och flåsar, och av oss två är det jag som har astma.

Lägger så giftiga rim att till och med kackerlackor avlider,

Av strider sårad, så du går väl snart av tiden.

Om dina rader är som smällare, ska du se att jag klyver,

Atomer med samma storsinta skevhet som kalejdoskopiska panoramavyer.

Var du så kall som du trodde, eller hur känns det nu,

När jag frågade; var det du som jiddra? Va? Nej. Svarade du.

Så medans jag bygger upp mitt imperium, som donald trump,

Så kan man se dig springa efterblivet, som forest gump.

För var det nåt mer, fixa egna öglor så sparkar jag undan pallarna,

Och slänger rader tills ni får era rimlexikon, intryckta i skallarna.

Mallarna för hur saker ska vara har aldrig varit min starka sida,

Allt ni står för gick i graven sekunden jag började skriva.

Du skryter om att folk vill ha din skiva för att bränna den,

Glömde berätta att det innefattar bensin, till och med dina vänner vill skända den.

Brända män, brända men kämpar för att slå,

Men du bränner broar av egen kraft, när du suger så.

Vet väl väl, verbalt väldigt vulgär, var vaksam vid er vakt,

Din verkligt veka verklighetsuppfattning väger vagt mot rader jag lagt.