f.t.m.e.k.i.f. f.t.m.e.k.i.f. - filosofiska tankar med en kudde i famnen) vill jag verkligen släppa lös mina bästa sinnen? och vågar jag visa vad som finns i mitt innersta inre? vill jag verkligen ge dig makten att kunna, helt utan hinder, utnyttja mina svagheter när du lärt känna mitt djupa inre? vill jag känna orimligt orimliga krav grovt trycka på min prestationsångest och riskera en eventuell ny olycka? speciellt eftersom jag skriver brev om en önskad kärlek som är het mellan man och kvinna där det ömmar närhet och utsätta mig för omvärlden när jag vet att det finns risker i världen som man inte vill veta om när man når insikter kring livets alla mysterium med kvicksand och fega plikter samt finna att lycklig kärlek bara existerar i egna dikter? så många minnen från förr, kan man gråta utav flera? och vem här vet? vad jag inte vill att du ska veta... jag kanske bär på hemligheter hårdare än min spåkudde? och om man så kunde - jag kanske skulle få dig att gå under? jag är skräp, skräp på gatan och du plockade upp mig förstår inte riktigt vad jag har som lockade, så säg du valde inte den halvätna hamburgaren eller pantflaskan nej du tog mig direkt och det är nåt man inte kan fatta så jag antar att du helt enkelt aldrig slutar chockera mig känslorna som väller fram förblindar och brukar blockera mig och de enda raka vännerna i mitt liv är väggarna runt mig men illusionen av trygghet med dem runt mig är tunn, säg varför sviker jag de som önskar mig blygt närhet och så men de samspråkar inte med mig mer för jag tyvärr svek dem så adresserar till mig själv ett brev där jag utelämnar mig själv och riskerar att misslyckas med att på djupet känna mig själv eftersom jag lider på brister som riskerar att nå tvister mellan mina takväggar och deras så prydligt grå lister tycks som att jag lyckats mista det inre och mina åsikter som jag förstår har blivit uppskattade och att få mister tycks som jag befinner mig på ett fält där jag sår risker för att de ska växa och gro till lycka så inga mål brister undrar hur så många andra jag ser kan leva helt utan sorg när jag går omkring med mungiporna i marken på fula torg finns så mycket skit i livet som gör mig så här helt less men du får mig att se det positiva i att skicka kärleksmess... seriös kritik och respons önskas. lev väl