Homosapien Diffusus Det känns som ingen ser mig, men här står jag ingen ger mig annat val, om ingen ber mig stanna kvar ger jag mig av samma dag som jag har lovat. Jag försöker att inte överdriva, för det är svårt nog att hitta de allra minsta orden när jag behöver skriva Vet du hur det känns när varje ögonblick har en egen version när spegelbilden glor tillbaka på en tredje person? Försök inte förstå vad jag menar för detta handlar om mig problemet stannar hos mig även om vi har samma, okej? Varför ge mig fri vilja när ingen del av mig har rösträtt? Varför ge mig livets mening? Jag lär mig läsa på min dödsbädd. Varför sätta eld på sitt hjärta? För när gnistan har slocknat har hela tillvaron brunnit upp och då är min livskamrat borta Jag vet inte om det är av rädsla, men för det mesta går det bäddar jag in känslorna blir dom inget mer än just metaforer Något jag inte behöver hantera nu. Jag packeterar skiten. Och för en kort minut känns det tvunget att acceptera livet. Nån gång tar jag fram lådorna med känslor som samlar damm men just nu e ja en ensam kinesisk student o livet en pansarvagn