Idiotförklarad - Menlös (16 rader, poesi/rap) Menlös lämnas jag till självdestruktivitet och inre förintelse, mörkret faller på, gatubelysningen släcks, och sen dör himmelen. Jag borde klara av det nu, men jag för långt borta i tankegångar, jag kan inte byta bort min ångest mot för många kaffekoppar... Mitt anlete snedvrids en halvmeter ifrån vad jag kunnat göra, som att falla ihop av sömnbrist en armslängd från en halmsäng... Mitt självförakt byts ut mot att jag glömmer och ångern härskar, så vad som kunde varit ett paradis, är svarslösa frågeställningar. Att återvända till nuet, glömma det och kämpa är inte ett alternativ, för så fort nåt ger mig ett hål att gömma mig i, då ramlar jag i. Jag hatar mig själv, varför är jag så svag? Vad skapar min feghet? Det känns som att jag tappat något, antar att jag jagar min helhet. Förstår mig inte på mig själv... jag har tappat all förmåga, tror nästan vem som helst kan se nu att Martin Hall är plågad... Försöker glömma mitt misstag, torkar tårar från mina ömma kinder, fan, allt jag önskade var sällskap under nattens mörka timmar...