Jenny är minst i världen. Jenny känner sig minst i världen, biter på naglarna. vaken om nätterna och väntar ut livet på dagarna. Om någon hade varit där, någon att krama ibland, som tittade på henne och lovade att vara till hands. Kramdjuren i sängen har blivit Jennys enda vänner, men hon känner att dom inte kan älska henne heller. Hon hatar sig själv. Fy fan vad hon hatar sig själv! Om hon ändå kunde få leva. Snälla, bara en kväll! Hon står naken framför spegeln och gråter i floder. Märkerna på handlederna och det svarta håret i tovor. Hur ska någon kunna älska det här? Vem!!? Vem fan vill ha mig!! Ingen i hela jävla världen!! Hon skriker och krossar spegeln med handen! Blodet rinner och hon hör dom snabba stegen i hallen. Virar en handduk runt näven och springer mot sängen! Hon väntar skräckslagen men det är inget som händer. Tårarna börjar rinna igen. Mascaran svärtar kinden. Fönstret i rummet är öppet. Hon känner den lätta vinden Handen smärtar mindre. Fyra-fem steg. Vinden är kall. Två-tre sekunder. Nu smärtar handen inget alls.