Crew - Kramar stenknutar ... (38 rader) Världsproblemen har diskuterats över ack så många kaffekoppar en lyckligt omedveten sitter i skydd från sura vattendroppar men olyckligt medveten hittas man själv sedan borttappad bland konspirationsteorier, Gudsbevis och allt vad det omfattar inte på grund av att vi är olika som vi inte kan enas, som personligheter inom scizofrena i grund och botten är vi lika och rena, men har vid ytan tendensen att ignorera drar mitt strå till stacken, älskar mig själv och matar fredsduvan knyter kontakter och kramar hårt om gamla stenknutar betraktar och dödar tid, bildlikt penetrerandes klockur ser på människan... Världens mest egocentrerade flockdjur så se min blick i korridoren säga mycket utan yttranden dröm om att igen se mig reparera den brutna tystnaden lever i nuet för framtiden, utgående från gårdagen har tankar om något större med fokusering på småsaker bygger en helhet av detaljer och målar upp min världsbild med allt utom svart och vitt, annars vågar jag inte fråga något särskilt får inte glömma historien, måste förlåta för det spillda blodet annars upprepas tragedier medans vi slåss om att få sista ordet nästan vuxen nu, men förblir nog ett underligt barn som bara blivit starkare av förluster, för lusten finns kvar förkasta slagsmål, klipp upp taggtråd, se på mina handlingar genom min penna inse en gång för alla hur min själ tar och ger sig tillkänna blundar för rimmen och ser på innehållet, bäst att du tror mig vill inte bli ännu en som levererar skitsnack gudomligt låter mickarna vänta fastän klockorna tickar och klämtar ser över alla kaffekoppar och egna världsproblem, som gjorde att jag en gång hittade känslan skriker lugnt vad vad vad, bjuder på frågor och svar bidrar med känsla och medkänsla, så skjuter jag plågor och hat som jag skjuter det här stället varje dag jag inte droppar men hellre det än att vara ensam och gigantisk som himlakroppar har inte mycket tid att softa, så tangentbordet får finna sig i att sakna mina fingertoppar från det ena till det andra, jag har till och med glatt mig åt en plastanka skriver nu poesi på det personliga planet, som jag hindrar från att krashlanda både målmedveten och nostalgisk, vill leka och bygga barkbåtar sitta inne en hel regnig dag och bara se på Vi på Saltkråkan det låter kanske ointressant, men det är just så här jag har det och jag måste få ut det, så att frågorna ser svaren Och om ni missat detta, så checka nu!