Murar -

Murar -

Jag är trött på mig själv. Trött på den jag man jag till slut blev.
Vi har knappt lärt känna varandra, och jag tycker redan illa om honom. Någonstans under min uppväxt nådde jag brytpunkter som avgjorde min framtid, och jag har valt fel.

Jag står i en återvändsgränd och framför mig står en mur, som verkar för hög för att bestiga. Jag vet inte hur jag hamnade i gränden till att börja med och jag vet inte hur jag ska ta mig ut.
Mina steg har inte skapat tillräckligt skarpa avtryck för att låta mig spåra mina steg bakåt.
Åren har sprungit förbi. Och muren är kvar.
Jag har stått vid denna mur så länge att han känns som en vän, det enda fasta objektet i min tillvaro. Vi har uthärdat regn tillsammans, hagel, snö, allt detta har vi genomlidigt. Jag själv nästan lika stoiskt som muren.

Här står jag.

Genom murens tjocka väggar kan jag höra människor skratta. Svaga dofter når mina näsborrar.
En antydan av nyklippt gräs, mat och sommar. Som för att gäcka mig.

Varje dag gör jag ett nytt försök att bestiga min mur.
Varje dag lägger jag ännu ett misslyckande till mina anteckningar.

Kommer jag för alltid stå vid denna mur? Är det överhuvudtaget möjligt att bestiga den?

Kommer det en dag när muren helt enkelt faller utåt och jag kan återuppta min resa?

Eller kommer det, en vacker dag, en vänlig själ som kan hjälpa mig upp och vidare?

Jag har inte svaret på dessa frågor, jag är bara här för att ställa dem.



Inte särskillt sammanhängade, eller bra för den delen, men det är ett femminutersjobb.