Lite skriveri på tåget hem.. är det här skiten jag är värd, vandrande sliten o tärd andlös, nere i bottenskrapet och spriten är min själ jag vill vandra upp jag sammlar luft men tappar lust går alltid ständigt ängslig det är väldigt skämmigt att andas samma luft.. som er, för er kanske detta låter jävligt vemodigt men att förlora sitt liv på grund av sprit o för man är speltokig jag får snart förse mig att bära samma kläder varje dag skriker ut "Jag vet att jag inte kommer ha nått hem" i ett andetag jag hade chansen men den rann iväg med tidvattnet och jag dränkte sorgen med spritflaskor (spritflasker) Lämmnade nära o kära när jag satte mig på en hållplats som inte skulle leda nånvart förutom en alkoliserad lever och glansiga ögon jag borde inte få höra musik in i dessa skamliga öron ödet har talat för mig, mitt liv är blott ett minne nu ligger jag här på golvet o blodet från skottet rinner....