Kärleken Och Jag

Kärleken Och Jag

Vet inte om jag borde känna tacksam för tiden vi fick, eller vara ledsen för tiden vi inte fick.

Detta är inte ännu en text av nån som skålar för kärlekens skull.
För jag vet att nån gång i livet så är till och med Djävulen full.
En stund på toppen men varenda en är i grund och botten ensam.
men vi går runt med hoppet som en hund i koppel o bara väntar.
Klart att det för det mesta känns som, det bästa som hänt oss.
å innan de flesta märkt sånt, har redan deras nästa bränt dom.
För sån är kärleken. Den är inte gjord för en människas psyke.
Vi som inte kan välja bil, ska plötsligt känna över oändliga ytor?
Jag menar inte att man aldrig ska ge efter eller sväva på moln,
men ta det för vad det är: En oändlig bok, omöjlig att läsa ifrån.
Detta är ingen skönmålning, romantisk bild eller förespråkning.
För kärlek är aldrig trygg och jämn. Den är vild och överdådig.

Är hellre fängslad för livet än att kämpa med tiden ensam i frihet.
Väntar i krisen för att för jämnan känna mig lämnad och sviken.
Om pennan beskriver nuet, så är det nog i hjärtat minnen finns.
Nästan ingenting kan ändra det, och även om smärtan rinner till,
så kan jag nu äntligen inse, att även om man verkligen vill det,
kan man inte leva hela sitt liv precis mellan helvete och himmel.
Generellt så är det värst och känns som mest kvällar och nätter,
men längtan och värken emellan det värsta är sällan nått bättre.
Så om jag vaknar ibland och inte kan hålla och krama dig varm,
om jag saknar din hand, så drömmer jag mig bara tillbaka till allt.
Alla framtvingade känslor.... Jag ville aldrig skiljas som vänner!
Men du hade redan förstört mig, långt innan det hände....