Hon är arton år (Dikt/novell)

Hon är arton år, men vill vara åtta . Vill vara liten igen, vill att det ska vara som förut. Vill att mormor ska prata om mormorsaker och inte om kalorier. Vill att farmor ska komma ner och ta av sig sina änglavingar och bjuda på saft och bullar på verandan till det stora röda huset som nu är sålt. Vill att mamma och pappa ska fortsätta dölja verkligheten för henne, låtsas att allt är bra. Hon vill inte höra om hur jobbigt det är på mammas jobb eller hur stressigt pappa har det och hur mycket hon kostar i månaden.
Hon vill vara så liten att hon får plats på pappas arm under det varma täcket på söndag morgon. Hon vill vara fjäderlätt och kunna sitta i mammas knä igen utan att hon säger ”Nej gumman, du kan inte sitta här, du är för stor.”
Hon bad aldrig om att få växa, bli stor och vuxen. Hon är trött på att drömma rakbladsdrömmar och andas spegelskärvor. Hon vill leka barnlekar och viska dagdrömmar och hemligheter i öronen på sina gosedjur, köpa lördagsgodis och mötas av rostat bröd när hon kommer hem från skolan, måla handleder med fingerfärg och inte med blod.
Hon bad aldrig om att bli stor, bad aldrig om ansvar eller uppgifter. Hon vill springa över bäckar och leta gömda skatter igen.

Hon är arton år, arton korta år och förstår inte hur världen tänker . Förstår inte hur de kan missa så mycket, förneka och ignorera så mycket. Hon kan inte alls komma underfund med varför alla vill samma saker, varför hon förväntas vara som dem.
Hennes lärare berättar för henne att hon vill komma långt, lära sig mer och nå höga bergstoppar. Hennes vänner har sagt att hon vill skaffa pojkvän, gå på bio och leva livet genom att bli stor så fort som möjligt. Hennes föräldrar har talat om för henne att hon vill växa, vill ta ansvar och le, hela tiden le. Men hon vill inte!
Hon vill gömma sig under filtar och dricka te med mjölk i, som hon gjorde när hon var liten. Stanna tiden och kliva av på nästa hållplats, hinner inte med, det går för snabbt! Hon blir åksjuk!
Hon bad aldrig om mycket, bara om att få behålla sig själv, men inte ens det fick hon. Dom slet henne till sig och trasade sönder henne som blodtörstiga vargar. Hon kan inte få tillbaka sig själv nu, det är för sent. Nu är det bara ingentinget som fyller ut hennes skal. En hemlös tomhet som fått bli som en reserv där hon skulle ha varit.

Hon är arton år, och hon kan se sina höftben . Hon vill inte tycka att höftben är det vackraste som finns, hon vill samla på bokmärken och beundra strandsnäckor. Lyssna på viskningarna från havet, inte skriken i sitt huvud. Hon ska inte släppa in fler röster, fler skrik. Hon har lärt sig det nu.
Varje dag planerar hon som ett slut, varje dag tror hon så naivt att nästa dag blir bättre, hoppas fortfarande på mirakel. Hungern klöser i henne och hon vet inte vilken väg som är rätt, för det finns inga vägskyltar. Men hon är oberoende, stark, behöver inget kroppsligt, hon kan hålla sig vandrande ändå. (Och ibland, när den vackraste rösten i hennes huvud har pratat med henne, känner hon sig nästan gudomlig, onåbar. Odödlig.)
Vem var det en gång i tiden som sa henne att insidan var viktigast? Äh, det var nog bara en vacker dröm, precis som alla andra hennes minnen som är för sagolika för att kunnat hända henne. Hon måste ha drömt, för allt vackert är drömmar, skönhet finns inte i hennes verklighet. Alla hennes minnen förvandlas till avlägsna drömmar hon en gång drömt.


Hon är arton år, men går runt med fotbojor runt vristerna. Fotbojor som gräver sig in i hennes hud. Men hon fortsätter att gå. På nätterna får hon vila, då är det hennes tid på dygnet. Natten måste hon ta vara på, inte sova bort. Hon kan sitta flera timmar och skriva under nattens skydd, hur mycket som helst. Maskera alla känslor och tankar med ord. Analysera hela världen för att ta reda på vad det var som gick fel, varför allting förändrades så snabbt? Varför hon inte hann med? Var det hon som var fel?
Hon försöker att röra sig så lite som möjligt, så inget kan gå fel. Försöker desperat att försvinna, inte märkas. Hennes mål är att överleva, hålla andan, knuta ihop nävarna, blunda hårt, bita ihop och ta sig genom livet så oskadd det går.
Hon skulle så gärna vilja orka, men det gör hon inte och vet inte hur hon ska förklara det för dem som vägrar förstå. Trött på att frysa, kylan släpper aldrig taget om henne, snön ser ut att falla genom marken och hon tänker att det kanske bara är hon som inbillar sig. Så hon sluter ögonen och öppnar dom sedan igen, men snön är kvar och faller som vantar från en gråmulen himmel.

Hon är arton år, och när hon inte ler så syns hon inte . Då försvinner hon ur de andras synfält, bleknar bort från deras näthinnor. För de vill inte märka, inte se. Egentligen borde hon inte behöva anstränga sig för att dölja, för de andra döljer åt henne.
Full av förväntningar hade hon vandrat ovetande in i livet, då hon fortfarande kunde regnbågens färger och hoppades på kärlek. Ack, så besviken hon blev, fast i livets spindelnät som hon trodde skulle glittra av dagg. Hon har lärt sig att inte hoppas eller tro nu. För hon får ingenting för det, orkar inte bli besviken igen.
Litar på sina egna tankar, sin egna värld, där hon kan låtsas att allt är bra. För här säger ingen längre att det kommer ordna sig. Dom har slutat med det nu. Så hur ska hon då kunna tro det? Hon försöker förtvivlat att le och tro, men då börjar allting bara snurra.
Maten är en tyngd i henne, en vikt som håller henne fast i verkligheten och hindrar henne från att sväva bort helt. Hon vill sväva iväg, hittar ingen anledning att stanna. Varför får hon inte vara i sin värld? Varför tvingas hon att leva olycklig i den riktiga världen när det finns något vackrare i hennes huvud, bakom alla skriken och knutarna?

Hon är arton år, arton år men känner sig som hundra. Varje dag känns som veckor, varje vecka som månader och varje månad som år. Tålmodigt väntar hon på att det ska bli sol, på att molnen och snön ska försvinna.
Gråter i tystnad på skoltoaletterna, gråter i sitt rum, gråter bakom hår-draperier som böljar sig ner och lägger sig i mönster på bordet tillsammans med de hundratals papper hon skriver på, skrynkliga av hennes regndroppar.
Hon vill skydda dom hon har nära, hålla kvar dom i dimman, vill inte att de ska se världen hon slängdes ut i. Hon vill att de ska le mot henne. Ibland ler hon med dem, hittar en glugg i sin natthimmel och letar reda på en strimma sol. Fast solen skrämmer henne, allt skrämmer henne, hon finner endast trygghet i sitt mörker, omgiven av svart krossat sammet. Det är vad hon är van vid.
Ibland känns det som om hennes lungor ska komma upp ur halsen på henne, och ibland försöker hon klösa sönder sig själv, för att se insidan. Var det inte den som var viktigast? Vackrast? Varför måste den då döljas utav ett skal? En yta?

Hon är arton, och varenda cell i hennes kropp skriker NEEJ när hon vaknar på morgonen. Drömmarna ger henne skydd, en annan värld. Hon slipper att tänka, och när hon ska skriva ner det som finns i hennes huvud blir det bara ett kaos av ord och halva meningar på pappret. Allt vill ut samtidigt och slåss om att stå först. Hon lämnas alltid med fler frågetecken än vad hon kom med.
Hon läser mellan rader, skriver mellan rader och lever mellan rader. Tolkar och analyserar men vet inte om det blir rätt eller ej, för ingen har lärt henne hur hon ska göra.
Hon vill bli rörd av händer, att någon ska ge henne en stöt som väcker henne från mardrömmen. Existerar hon på riktigt? Hon skulle vilja bli omhändertagen, orkar inte stå på egna ben längre. Vill krypa ihop i en famn och få någon som stryker henne över håret och låter henne blunda utan att vara rädd för allt som kan hända henne om hon inte är vaken och uppmärksam oavbrutet. Hon vill veta hur hud känns, någon som vågar snudda vid henne, visa henne att hon inte är ensam.

Hon är sarton år, arton år och kan ändå inte stava till lycka. Hon kan däremot stava till oändligt, för hon vet att ingenting någonsin slutar. Det är bara det bra som har ett slut, bara farmors bullar som tar slut, dagdrömmar som glöms bort och underbara personer man måste skiljas från. Ärr stannar för evigt, tårar tar inte slut och onda minnen förväxlas inte med vackra drömmar, såsom de bra minnena görs.
Men hon väntar fortfarande på att det ska ta slut, på att det ska vända, En dag kommer någon och lär henne stava till lycka. Och då kommer allt att klarna, som efter ösregn. Då blir himlen alldeles blå igen och kanske får hon se en regnbåge? Då kan hon räkna och memorera färgerna som farmor än gång lärt henne, men låtit henne glömma bort. Men hur länge dröjer regnovädret?
Hon vill inte alls lära sig matte, lära sig om celler, eller franskagrammatik. Hon vill lära sig klättra högst i träd, så att hon kan visa att hon är bra på annat än att samla ärr. Hon vill lära sig att måla av livet så att hon kan visa det för alla de som inte ser. Hon vill lära sig stava till lycka så att hon kan slå upp det i en ordbok och se vad det betyder.
Men allt kan inte vara enkelt jämt. Hon måste kämpa, men hon vet inte hur man gör för att kämpa åt rätt håll. Hur hon än gör lyckas det alltid bara bli fel, jämt. För felen bor inom henne. Hon har skapat dom själv och spikat upp bakom sina ögonlock. Hon är nog lika blind som resten av världen.

Hon är arton år, och så förbannat trött på att vara arton.

Jag har jätte mycket fritid haha

Haha en fråga, orkade du läsa igenom allt?:P

Haha, du får mig att verka som värsta geeken ;P

Aja, det e ju trots allt en novell/dikt/nånting

detta va fett... (långt) peace

Haha den är väl endå lagom lång med tanke på att det är en novell ? ;)

Tack för kritiken:) ska tänka på det