Det Skulle Kunna Vara Du
Det var en decemberkväll ifjol. Jag var ute och rastade hunden.
- Håller du stackarn bunden, det är ju ingen här?
Hon log snett och kallade på hunden genom att smacka med munnen.
Snön knarrade under skorna medan vi gick ner den mörka gatan.
Vi började prata.
- Du fattar väl att vi inte kommer få veta våra namn, va?
- Varför inte?
- Se det som en film. Vi är här för att spela några andra..
Jag skrattade till och sa något i stil med "du är bra konstig."
- Bra. Jag vill vara konstig.
- Jaså?
- Ja, varför inte. Se dig bara omkring. Alla är likadana. Samma längtan, mål och önskan. Inte en enda tillåts drömma. Vet inte varför, men det hon sa hade jag så svårt att glömma.
- Allt som räknas i livet är strävan efter mera. Allt som tydligen betyder något är allt jag vägrar att acceptera. Man säger att man inte vet vad man har innan man mister det. Jag har vad jag har. Skulle det ändras bara jag visste det? Jag vill inte vänta med livet till det infaller i ramarna som någon annan har skapat.
- Vad är livet då?
- Just nu att vandra på gatan här med dig. Fan, man måste väl få lov att stanna och prata?
Det började snöa, och hon tände en cigg. Jag kände mig pigg, och det var längesen sist. Hade inte sovit på väldigt länge.
- Känsligt läge?
Hon tittade på mig med ett leende och i skenet från gatuljuset verkade hennes rödmålade mun vara det enda levande.
- Jag kanske kan verka elak?
Jag visste inte vad jag skulle säga. Plötsligt tog hon mig i handen.
-Om vi nu stod vid kanten, skulle du hoppa? Tror du att chansen finns?
- Chansen?
- Att vi skulle bli kära och det inte gjorde nått att vi dog i fallet?
Hon stirrade mig i ögonen och sakta kysste hon mig.
- Konstigt va? Nyss stod du själv och nu är det vi två här. För en stund sen var det sisådär och nu är det liksom bäst.
Vi stod hand i hand i timmar utan att säga ett ord till varann.
- Du kan bli min modiga man och jag din otroliga tant..
Jag log och hon kysste mig igen. Jag frågade:
- Tror du på något som "den rätta"?
- Nej, vi är bara två personer som har råkat att träffas...