| 
                                    
                                        
                                        
                                            Crew - Medelålders+Tonåren (18+20 rader)
 
 Medelålders. Då är jag väl en annan människa
 Samma person, kanske inte, vem vet vad som skall hända
 Kan tänka mig att jag, jaa... Det blir bara önsekdrömmar
 Eller farhågor, vem är jag då, varför? Det där är bra frågor
 Som jag plötsligt glömmer
 Följer mönster som jag själv har sytt
 Pratar en stund med mig själv, och lämnas tyst
 Vad hände nyss, vad väntar härnäst, och sen därefter?
 Skulle jag och mit framtida jag kunna bli själsfränder?
 Kommer jag ersätta någonting som nu står mig nära?
 Blir jag demonstranten som råkar bli skjuten...
 Och får ett hål genom hjärnan?
 Kommer jag få någon ära, och är det eftersträvansvärt...?
 Är det så att jag allra helst vill leva här?
 Vad kan jag ändra på min färd?
 Det bästa som jag lärt mig är vikten av medkänsla
 Någonting så otroligt viktigt, som inte kan ersättas
 Medelålders. Då är det inte så litet längre, mitt lilla barn
 Hoppas att jag kan le tillbaks mot tiden som familjefar
 Annars har jag inget kvar
 Mitt sinnelag kretsar kring mig själv om typ 25 år
 Men jag lever här och nu hur fort tiden nu än går
 
 
 
 
 
 Vi åkte alltid via butiken efter öl
 Stämningen glänste, grym musik och fett med ös
 Vi kom fram till festen i perfekt berusning
 Släckte ljuset och välte huset
 Så kunde det kännas i alla fall...
 Och just då var den känslan nog allt som fanns
 17-år gammal, man drack det man skulle klarat sig utan
 Inte längre jagad av snutar, ville hellre spana på brudar
 Vänskapsbanden växte, man slog några knutar
 Sällan nykter en lördag, ibland otroligt berusad
 Det var roligt att supa, hälla upp och smaksätta
 Fast det sedan kändes som om man blev avrättad
 Av sin baksmälla
 Bra fester fanns det många, nätter blev ganska långa
 Numera kan jag sitta och skratta åt allt jag ångrar
 Stannar oftast hemma, så nu får jag skylla mig själv
 Vet ju att vissa fester är värda vilken bakfylla som helst
 Visst super jag för sällan, jag far ju ingenstans
 Men för bara två år sedan saknade jag allt
 Hade ingen chans att stanna in och se på bromsspåren
 Fast det är så det skall vara när man åker genom tonåren
 Hälsningar från Finland:www.johankvarnstrom.com
 |