Rekviembarnen(pretto)
Är det fortfarande relevant hur nära vi når våra hägrande mål
när vi alltid måste tävla ifrån, den i särklass allra lägsta nivån?
När ingen vet vilken silversked han eller hon ska ta i munnen
och om det tillfredsställer, inte hjälper eller bara är vanlig hunger?
Bör man mäta sitt strå man drar till stacken och räknas det då
om man spar sina krafter, blir kvar på platsen och vägrar att gå?
Om det uppskattas, pushas att smutskasta, fuska för att ta sig fram
får man ha tveksamhet kring det man redan vet om så bara ibland?
När valen är för många för att vi ska klara av att krångla oss fram,
ska vi då skita i allt och lita på att slumpen har fångat nått alls?
Eller borde man ta för sig, ropa så dom hör dig och låtsas må bra
med kniven mot strupen och när det lider mot slutet hoppas på svar?
Vem man borde varit, om man gjorde det farligt för sin egen person
som levde i tron att spegelns reflektion försvann om man var en tredje version?
Borde man inte stått vid stranden utan gått i hamn med (va som helst)
Ropat nått när allting spolats bort, istället för att bli en bock i kanten?