Måste de som hoppas stoppas?
Att vara patetisk, en konst utav glans! Att vara en stark själ? Nej, inte en chans. Att leva på hoppet har sin charm i sig. Men hoppet är sprött och ej ämnat för mig. Och då du mig ser så kan du väl fräsa; "ryck dig i kragen", och rynka din näsa. Tankeställare given av irritation, förhoppningsvis tagen, en intuition! Besviken din nuna, när jag inte ler. "Titta omkring dig! Se gosse, se!" Men hoppet så ömtåligt, en antik vas, faller i golvet och oj det blev kras. Nånting så vackert när nåt går isär, hundratals bitar och någons misär. "En antik vas! Förgrymmade drummel!", säger hon tvärt och går ut ur rummet. Jag ler lite sakta, men det suddas ut. Gör väl allt tids nog, för allting tar slut. Jag vill ingeting, jag vill inget alls. Ja, möjligtvis knarka när jag får en chans. Och möjligtvis kyssa den flicka jag saknar, och möjligtvis somna förrän jag skall vakna. Möjligtvis skriva en rad eller två, om varför det gick som det gick och hurdå. Jag ger det en timme, en stillsam minut. En timme att andas tills allting tar slut.