fosfor - kvälls funderingar ( försök till posei )
det skulle stanna mellan oss, men finns bara bilder kvar
luften jag tar är inget emot dina andetag.
du tittar mot något annat jag kan förstå,
men aldrig mot mig.. inte så länge som himlen är blå.
jag gav dig allt till och med tiden,
men nu går jag i meterhög snö och letar efter livet.
inget kommer bli som det var jag kan bara drömma,
men orkar inte tänka på att du kommer glömma,
iallafall inte så länge som himlen är blå.
jag har inget kvar, inget kvar att förlora
framstegen är små men deprissionens övertag är stora.
när jag tömmer burk efter burk så blåser vinden
ingen känsel kvar efter alla tårarna på kinden.
iallafall inte så länge som himlen är blå..
jag faller tillbaka tappar balansen och ramlar
ett hål i marken blir det som chansar,
det är modigt att vara rädd, att inte våga visa sig själv.
jag är både och , jag behöver fortfarande hjälp..
iallafall så länge som himlen äntligen blir blå..
är glada om ni inte skriver " sug kuk o sluta osv.." ge mig kritik istället , dock är detta inte meningen att bli någon text.