Varför vänder vi oss till dem som sårar oss mest? Pt.1
Jag vänder mig till dig när jag mår som sämst
Till människan som verkligen sårar mig jämt
Och får ett iskallt svar när jag frågar om hjälp
För du vill inte ha mig nu som för månader sen
Jag borde försöka gå vidare men går i cement
Och lever kvar i tron om att det ordnar sig väl
För att förnuftet och hjärtat har råkat i kläm
kan inte förstå hur jag väljer att plåga mig själv
När hjärtat har drunknat av alla tårar jag fällt
Så trött på att ligga i sängen och gråta för dig
Jag vill kunna sluta lipa och bara sova en kväll
Men mitt liv saknar mening som dåliga skämt
Frågar mig själv, är det värt att leva så här
I ovissheten av att man inte vet vem man är
För hon tog mitt hopp och en del av min själ
Och mitt liv gick i bitar som hela min värld
Jag vill lämna dig bakom mig och resa iväg
Men hur blir man hel när man andas misär
När man är ärrad av sår som aldrig har läkt
Och är van vid att bli behandlad som skräp
Jo man vänder sig till den som sårar än jämt
Och blir sårad igen, igen och igen..
(Inlägget ändrat av blue_cheese 2012-04-13 15:04:50)