Är han värd mig...

Är han värd mig...

Hej...
Egentligen tycker jag att kärleksämnet här på whoa är ganska uttjatat och jobbigt. Men nu är det så här att jag mår så jävla dåligt att jag inte vet vadfan jag ska göra. Jag har försökt prata med min pojkvän, som har lovat ändring, jag har pratat med mina vänner och allt möjligt.
Nu måste jag kanske bara skriva av mig lite. I vilket fall, är du trött på kärleksdravel kanske du ska sluta läsa.

Jo.. vi har varit tillsammans i fem månader, eller 7. I princip sju.
Och det har varit väldigt bra fram tills i mars. Då började han plötsligt försvinna bort, och efter ett tag tog jag tag i saken och det slutade med att vi gjorde slut. Efter en dag var vi tillsammans igen. Båda ansåg att det där när vi gjorde slut inte alls var ett göra slut. Aja, i vilket fall. Det var frid och fröjd ett tag.
Och det är det väl egentligen ännu. Påminde honom förra veckan att vännerna inte borde vara allt och han ska skärpa till sig.. För det är just hans vänner som är problemet.

Jag har relativt många vänner, men jag har aldrig haft problem att få det att gå ihop med honom (eller andra pojkvänner), men nu för tiden måste jag anpassa mig så mycket efter honom att dom hamnar lite i skymundan. Det tycker jag är tråkigt, men om jag inte gör detta skulle jag aldrig träffa honom, av den anledningen att han alltid träffar sina vänner. Han kan träffa dem fem dagar i veckan och sedan 2 dagar kan han träffa mig.
Jag är inte den som är den, men jag tycker i alla fall att man kan träffas mer än så någon gång. Två gånger är inte speciellt mycket tycker jag. Han borde kunna avvara någon kompisdag för min skull, ungefär. Dessutom tycker jag att man borde ha en helgdag tillsammans, i alla fall två gånger i månaden.
Nu ska man väl inte göra det så här schematiskt men på ett ungefär anser jag att man bör träffas så och så mycket.

Hur som helst, det är som sagt alltid vännerna som går först. Han säger att han vill ha mig kvar och allt möjligt, och jag vet att han menar det. Men jag har sagt gång på gång att han måste få tid för mig, annars funkar det inte.
Jag börjar tro att han kanske inte fattar att jag menar allvar, för jag har sagt det så många gånger. Kanske borde jag göra slut med honom, men jag vill inte förlora honom. När vi har det bra, har vi det så jävla bra.

Ja, och sen anser jag att man kan ringa under dagen om man nu inte har träffats. Men han ringer runt tolv-ett på natten istället. Det är alltid jag som måste ringa på dagen, annars hörs vi inte.

Jag känner att det inte håller för mig. Han kanske tycker att allt är okej och så vidare.. men jag känner inte det. Alla är vi olika. Varför faller man för folk som inte verkar ha samma syn på saker och ting..

Nu låter det kanske inte som att jag är ledsen.. men jag har känt så här i flera månader och det börjar komma till ett stadie där det är "skitsamma". Det är som att jag inte orkar beröra mig med det något mer. Jag blir ledsen när han "gör fel", men nästa dag försöker jag igen.

Jag orkar inte längre. Jag vill vara med honom, men det kanske är som alla säger. Att han inte är värd mig.