Råd mot panikångest

Luftocheld

Har satt in lite självmedicinering så jag inte är så rastlös. Tar lite lugnande så jag är mer avslappnad nu. Det funkar rätt bra. Fast det är inget jag vill hålla på med i längden så ska ta det rätt lugnt med det.

Taikon P22

Ingen i min släkt har haft panikångest vad jag vet. Får be mamma kolla upp det lite bättre. Min morbror har xanor utskrivet som är ett medicin mot panikångest, men tror det är mer för att han är alkoholist, men som sagt får kolla upp det.

cp skit ere.. fick ångestattacker ett tag efter jag käkat savmp o sneade.. värsta jag varit med om nu eer bättre dock men känner fortfarande av det.. de ja kunde gör när jag va kass av att röra åp mig o hela tiden göra saker, absolut inte va själv o inne åp nått rum då blev jag cp o känner fortfarande lite samma sak. dont do drugs hehe

har oxå panikångest utan att veta hur jag ska kontrollera det. Har till viss del lärt mig eftersom jag haft det i ca 4 års tid nu. Men det är skitläskigt
tack för alla bra tips hur man kan göra för att förhindra det och att få bort det när det väl kommer

själv överdoserade jag atarax och gick i terapi.
nu reagerar jag inte me panik ångest så ofta. de kommer ut genom annat istället, typ slutar äta osv ist.
pest eller kolera.

Drar till Thailand imorgon. Om 14 timmar närmare bestämt. Får hoppas jag har annat att tänka på än ångesten när jag är på djungelsafari eller är ute och snorklar ;)

Svår ångest vet jag inte om det är. Har legat på psyket 16 dagar för att jag hade ångest konstant då och var väldigt deprimerad. Och doktorn gav mig stämplen "självmordskapabel" i några dagar i början av min vistelse. Men då var jag väldigt sjuk. låg i fosterställning, grät och spydde i de första dagarna. Dels var det för alla läkemedel jag hade börjat missbruka för att slippa ångesten och sen för att jag mådde jävligt dåligt.

Men om samma doktorn skulle se mig nu, skulle han nog kalla det panikångestanfall istället för svår ångest. Innan jag blev intagen hade jag inte ätit på över en vecka, svara inte i telefonen om nån ringde, svara inte på MSN och var alltid "upptagen". Fast ibland gick jag faktiskt ut och träffa kompisar, men sluta oftast med att jag drog hem rätt snabbt för klara inte av det. Så de tre månaderna var i stort steg liggandes i sängen. Så jag har gjort enormt stora framsteg sedan dess.

Får ursäkta om den texten jag nyss skrev inte blev så lätt att läsa. Har bara sovit 2 timmar inatt så är helt snurrig på alla sömntabletter fortfarande.

Nån som haft ångest och nu känner sig botade?

jag är botad mer eller mindre från panik ångest attackerna.
får dem i princip enbarrt när jag flyger nu. men ångesten är jag då inte botad från.

Peppis F23

Jag känner mig själv rätt botad mot mina panikångest attacker, men jag är ständigt rädd för att få en igen. Samma sak med vanlig ångest, jag har dessutom ALDRIG hört om nån som blivit helt botad. Verkar vara dött lopp.

jupp. ångesten ser jag som en del av min personlighet, haft den sedan jag var 7.

panik ångest var för mig kopplat me sömnsvårigheter o tror de e så för måna andra också, nu när jag sovit korrekt i snart 7 månader så har jag inte fått en enda panikattack.
om du bara är fjorton får du nog vända dig till bup direkt skulle jag tro, jag fick utskrivet av vanlig läkare oxascand och sedan atarax, vilket är lugnande. men då var jag över 18.

tips till drabbade

Ett fel som manga gor nar de forsoker bemastra en flippande hjarna ar att tanka pa vad du inte ska gora eller tanka pa.. tank aldrig i inte former, utan pa vad du bor gora.

All respekt for de som brukar drabbas av panikangest men det maste vara ett av 2000-talets mest hypade ord. Forst kom utbrandhet och sen kom panikangets. Manniskans behov av att grupera sig antar jag, oavsett om det handlar om sjukdommar eller politik.

What up panikångest buddy?

Johnny-V8

Schysst som fan!

mellanöl, hur har det gått?

Jag fattar mig inte på folk på psykakuten eller
ens hur vissa läkare kan rekomendera att man
ska på promenad, kolla film eller lyssna på
musik. Allting är väldigt individuellt, vissa kan
läsa böcker och kolla tv och allt det där och
mota bort panikångesten som håller på att
explodera intill en kraftig ångest inom en,
har fått dom råden av doktorer och på akut
och det hjälper inte.

Så när man frågar "om det inte går med
dessa alternativ då? om jag inte kan kolla
på tv, lyssna på musik, läsa bok, gå ut på
promenad för att jag lider av agorafobi???
och om inte ens lugnande hjälper?" och
dom säger "jo det måste det" då blir man
sjukt svagare och det känns nästintill omöjligt
att bli hjälpt. Jag kan inte sitta och göra dessa
saker, dom säger "mota bort panikångesten
och låt inte den ta över dig", jovisst tjena
mittbena?
Det blev en massa lugnande och så fick
jag jobba med klumpen i halsen och sega
rörelserna.

Jag brukar ta mig utåt så fort som möjligt och röka ner mig. Det är min räddning, synd att det behövs droger men aa. vad ska man göra.

Hade något liknande i ca tre månader (kanske inte lika länge som många andra här men nog lång tid för att vara rent ut sagt förjävlig).
För mig var det värst på morgonen, som du sa, och när jag kom hem från skolan.
På kvällen var jag utmattad som fan för att jag hade hållt igång nonstop hela dagen eftersom att sitta still var ett jävla helvette, dvs jag hade varken ork eller tid att tänka så jag somnade direkt..
Sen åkte jag till thailand i slutet på februari och var där i tre veckor, ångesten fanns fortfarande där men jag kunde iaf klara av den..miljöombyte, nytt folk att umgås med osv.
När jag kom hem hade saker och ting ramlat på plats, det var vår och jag såg fram emot nya saker!
Alla panikångestattacker, ont i magen, illamåendet och krampen i kroppen bara stack lika för som de kom.
Är fortfarande lika förvånad, och ställer mig ofta frågan hur det kunde gå till och ibland funderar jag på om jag kanske vaknar nästa morgon med ont i magen och tårar rinnande ned för kinderna?
Fast försöker så gott jag bara kan att inte ödsla min friska (hur ska man uttrycka det?) tid till att tänka på det här.

För att svara på din fråga:
Jag har nog ingen specifik teori som hjälpe mig. jag gick till psykolog, skrev av mig varje dag, lyssnade på musik, promenerade, vilket kanske dämpade ångesten för stunden men sedan fick tiden, för mig, lösa mina problem.
Vi får väl hoppas på att Thailand är någon dundermedecin? ;)


Sen är jag ännu bara femton år, kalla det tonårs problem eller vad ni vill.
Just nu är det de värsta tre månaderna jag varit med om, hur det är om fem år vet ju inte jag.

fort som den kom inte för som den kom....hm.

Måste finnas en anledning till att du får panikångest? du kanske tänker för mycke på jobbiga grejer? jobbig omgivning? om det är så sluta att tänk/gör det, softa ner, andas. Ta en spliff kanske, men missbruka det aldrig!

Peace

duschar alternativt väntar ut den. lika bra å låta den bryta ut.

jag är alltid otroligt deprimerad varje gång jag vaknar. Situationen, tidpunkten, årstiden eller sängen jag vaknar i har ingen betydelse. Några gånger har jag vaknat upp mitt i en full blown panikattack. Vet inte om det har något med serotoninnivåerna eller om tankarna ligger och lurar och bara kommer fram när man sänker garden i sömnen.

Har haft mina perioder med ångest i vardagen. Det som funkat för mig är att intala mig att jag är trygg där jag är. Det måste finnas nånting i situationen du är i som kan skapa en trygghetskänsla - en säng, dina vänner, din mamma. "Det är lugnt, jag har människor här som kan ta hand om mig om det skiter sig och där borta ska jag sätta mig/lägga mig." Om det inte finns det, se till att du alltid har någon du kan ringa så att du vet att det finns någon att ringa till som vet. Någon som lider av samma sak.

Motsatsen till en panikattack är ju på något sätt total trygghet och det måste ju vara det man strävar efter och fokuserar på när paniken tar över. Många kan nog botas av mental träning, snarare än medicinering. Funkade för mig i alla fall.

panikångest kan även bero på att serotonin nivån i hjärnan är för låg , det är därför man får serotinin hämmande sk lyckopiller för att just bygga upp den nivån igen , ja gick på efexor o d har funkat perfekt på mig o ibland när ja hadde  mina attacker så tog ja en sobril, lergigan funka med , de verka efter några minuter ,men som sagt alla reagerar olika,  nu har ja inte panikångest mer o det e ja fett glad för , men ja vet hur d känns bara kämpa på.

Det värsta är ju ångesten över att få paniken.
jag gick och var på helspänn hela dagarna.
för mig är det jobbigast när jag ska flyga eller åka bil långt.
brukar ta mig ett järn eller två vid dom här tillfällerna.
men tycker inte att det är lika jobbigt som det var i början.
har aldrig sökt hjälp för det hela pga av att jag aldrig vågat riktigt..tycker det är fett jobbigt att prata med folk om det hela

  bojjarn P22

 Daterat
 06-02-16 20:38för några månader sen vaknade jag varje natt och kunde inte varken röra mig eller andas under kanske 5-10 sekunder.. de va skit läskigt och jag har alltid undrat vad det är.. kan det ha varit panikångest, för jag mådde inte bra då..


Sömnparalys säkert.

om ångesten kommer, så kan det kännas som att man ska dö osv.. har man varit med om det några gånger så lär man sig att det gör man inte. det är bara i huvet... OCH det går över. men helst ska man försöka styra ner panikattacken. Man kan bli sjukt deppig dan efter, å sånt. jag skulle nog ladda upp med stesolid endå. utifall du inte kan stoppa attacken. Mentalt gör det nog bättre om du lugnar ner dig med stess. om man får en panikångest attack så e det ju som att lyfta på locket till huvet. allt flyger ut, inte undra på att det kan sluta med deppighet...

Xanor är botemedlet.

Jag äter antidepressiva och benzo, vilket har minskat min generella ångest och panikångest såpass mycket att jag kan leva med det. Man har ju blivit en sån inbiten panikångestperson att när jag känner att det är påväg så blir jag inte upprörd längre. Istället blir jag vad man skulle kunna kalla förbannad, och trött. Jag tänker inte "åhnej, nu får jag en attack, herremingud nu går jag sönder, hjälp mig, jag vill inte!" utan nu tänker jag "on no, here we go again, jaja, finns inte så mycket att göra, hoppa på karusellen och åk med och ryck på axlarna, trallalla". Då blir det hela mindre dramatiskt.

Självklart är det fortfarande lika läskigt, men jag låter det inte bli så traumatiskt som det var en gång i tiden. Hemligheten i detta för mig har varit att vara öppen om att jag lider utav panikångest och att berätta för folk när jag får dom.

Exempelvis var jag inne i stan för inte alls längesedan och stod och pratade med en ung kille som försökte kränga mobilabbonemang till mig inne på SIBA. Mitt i allt fick jag en väldigt kraftig attack och satte mig ner på golvet. Jag insåg hur dumt det måste ha sett ut vilket först gav mig mer ångest men sen berättade jag för honom vad som händer med mig och då lättade en stor tyngd nästan på en gång. Bara vetskapen om att han var medveten om vad jag höll på med gjorde att jag slapp skämmas vilket man oftast gör när man oroar sig för att få det in public. Visserligen tittade folk som gick förbi på mig men sånt lär man sig att stänga av. Viktigast är att hitta balansen igen.

Brukar också hjälpa att sätta sig i mindre utrymmen. Om man sitter mitt på sitt köksgolvet och flippar så blir tomrummet runt en mycket mer hotfullt. Att sitta i en hörnsoffa under täcket ger mycket mer trygghet.

Men överlag finns det ingen mirakelkur. Lider man utav panikångest så kan man bara försöka lindra symptomen och försöka leva så att man förhindrar utbrott i framtiden men kommer det så kommer det och det kommer förmodligen komma under en längre tid tills det själv väljer att gå över. Man får lära sig att acceptera och leva med sin "sjukdom" precis som man gör med allt annat man råkar ut för. Endast då blir det lättare. Men det tar tid. Ha tålamod.

Jag har härdat ut skiten på nå vis men kan tänka mig att det skulle va så mycket bättre att prata med nån...på nått jävla vis är jag emot kemikaliska droger.....iof vare "narturliga" droger som fick mig att få min första panikattack!

"Har heller inget jag borde få ångest över, men jag får det ändå"


du har inte tänkt på att d kan va alla droger du stoppat i dig? börja där.. lr nåt..

jag brukar andas lugnt o djupt.. funkar inte det tar jag ett sömnpiller o däckar... pallar inte

Var länge sen man läste och skrev i den här tråden=)

NORRLAND

"Jag har härdat ut skiten på nå vis men kan tänka mig att det skulle va så mycket bättre att prata med nån...på nått jävla vis är jag emot kemikaliska droger.....iof vare "narturliga" droger som fick mig att få min första panikattack!"



Det där känner jag igen, ellar ska väll snarare säga att så var det för mig också. Fick en snetripp och hamnade i lite obalans vilket stressade sönder min kropp(det hela hände i en väldigt stressig period i mitt liv) och det i sig resulterade i panikattacker som vidare drog ner mig i depprision.

Men det var snart 1år sen det började avta och visst, jag har får fortfarande obehagliga känslor ibland, rysningar osv men det är ingenting. Jag räknar mig själv som helt botad nu och det är bara lite små restproblem kvar att reda upp.
Om man ska se på det posetivt så har det ju lett till att jag aldrig mer kommer ens peta på någon annan drog än alkohol, vilket jag inte heller törs dricka knappt, dricker väldigt eftertänksamt.
Så i princip har jag blivit en bättre människa med värdefulla om än jobbiga erfarenheter.

F.ö brukade jag aldrig någon slags medecin då jag inte tror det är lösningen, lösningen ÄR mental träning, det förbli alltid med dig till skillnad från medecinen. Vill man verkligen vara beroende av något?

det finns bolag för sånt här...... systembolag!

Panik och ångest är ju ganska förknippat med känslor. Och som alla vet förstärker droger känslor, så om du super dig full och får panik kan du räkna med en goare effekt.     >:3