Skillnad på attraktion och kärlek?

De är väl antagligen så dom känner, vilket inte är särskilt smart.
Chansen att dom faktiskt får något svar är större om dom är lite mer personliga och visar att dom inte bara slänger ut spöt och hoppas på att få napp.

Men varför känner dom så? Antagligen för att dom försökt vara sig själva ändå inte lyckats. Sen kanske dom inte vet vad som ska säga först etc.
Killar har ju största rollen som initiativtagare här (anser Jag iaf.), vilket kan vara svårt om man inte har något speciellt att gå på i situationen etc.

En kille som inte bara tar vilken tjej som helst bara för att hon visar intresse, och som vet vad han vill ha är mer attraktivt.

Visst är det så.

Du pratar om ytliga tjejer som bara bryr sig om hur relationen ska anses av andra.

Det handlar inte om ytlighet även om det kan låta ytligt. Med social status menas inte bara det man ser på ytan (känd från tv etc.) utan kanske framför allt det som signaleras undermedvetet.
En socialt upptagen person med många vänner kan både tänkas vara snäll, glad, intelligent och populär samtidigt, mer än vad en totalt isolerad och osocial person kan tänkas vara t.ex.

Däremot så är det ju klart att man dras till människor som är som en själv. Chansen är större att jag blir attraherad om personen har liknande intressen.

Klart att den chansen är större då, det säger jag inte emot. Att vara lika varandra och ha gemensamma intressen är bra för tryggheten, vilket är den grund som attraktionen måste stå någonstans på.

en kille som känner passion för att hjälpa människor är hetthett

Eftersom det signalerar god empati och snällhet. Kan ligga i generna :)

eller bara allmänt håller på med något som dom brinner och känner passion för som inte alls behöver ha att göra med social status utan bara ger dom själv glädje.

Kanske inte har direkt med social status att göra, men indirekt. Är man passionerad för något är chansen stor att man är passionerad som person, vilket kan ge en god karriär etc. etc.

Rent allmänt så tror jag att genuint lyckliga människor är mer attraktiva, oavsett vilken status dom har.

Attraktiva för exakt vilka? Alla?
Om man tittar på helheten så skulle jag nog säga att lyckliga människor med hög social status allmänt är mer attraktiva än lyckliga människor med låg social status iaf.

Det finns ju grader av attraktion, och är man lycklig så är det ju definitivt mer attraktivt än om man är olycklig. Fast om man är en lycklig och ful manlig städare på 54 år som bor i norrtälje så är man nog rent allmänt mindre attraktiv än en lycklig Hollywood skådis. Rent allmänt alltså.

Men varför känner dom så? Antagligen för att dom försökt vara sig själva ändå inte lyckats.

Eller så har dom dålig självkänsla och hindrar sig själva från att träffa någon eftersom dom inte tycker dom är bra nog.

En socialt upptagen person med många vänner kan både tänkas vara snäll, glad, intelligent och populär samtidigt, mer än vad en totalt isolerad och osocial personEn socialt upptagen person med många vänner kan både tänkas vara snäll, glad, intelligent och populär samtidigt, mer än vad en totalt isolerad och osocial person

Det beror helt på vad den personliga smaken är. Det är sant att vi i detta samhället hyllar människor som är extroverta och konstant upptagna och ser ner på dem som hellre föredrar några få kompisar och egentid, men det har inget med attraktion att göra utan vad samhället präntar in oss är det ultimata sättet att leva på. Vissa föredrar extroverta människor, medans andra är lite mer stillsamma och föredrar de introverta.

Är man passionerad för något är chansen stor att man är passionerad som person, vilket kan ge en god karriär

Det kan vara så, men det var inte enbart sådana personer jag syftade på, utan alla som gör något och känner passion för det.

Attraktiva för exakt vilka? Alla?

Vem föredrar du själv att umgås med? En person som konstant är negativ, klagar hela tiden och hatar livet eller någon som är hoppfull och gillar livet?

Om man tittar på helheten så skulle jag nog säga att lyckliga människor med hög social status allmänt är mer attraktiva än lyckliga människor med låg social status iaf.

Lycka är väldigt individuellt. Om det gör en person lycklig att ha många vänner så är det bra för den, men om det gör en annan människa lycklig att sitta och pula i sin trädgård och nöja sig med en vän så är det bra för den. Som jag skrev ovan så är det samhället som präntar in oss att många vänner=lycka. Jag läste dessutom i en artikel att personer som är mer introverta tenderar till att ha några nära och intima relationer, medans extroverta har fler ytliga och flyktiga eftersom dom inte har tiden att lägga på att bygga upp en djup relation. Jag säger inte att de ena eller det andra är rätt eller fel, men olika människor har olika sätt att värdera lycka på och att vara introvert inte möjligtvis behöver innebära att man är olycklig.

En person som går runt och ständigt är e:ad är nog rätt lycklig... Inte speciellt attraktiv dock.

Skämt å sido "allt är relativt"-resonemanget stämmer väl alltid beroende på vem man frågar. Men utan att kunna generalisera blir det väldigt svårt att komma fram till nått. Om man inte vill komma fram till nått så behöver man inte det heller.

Jag vet inte vem av oss du syftar på nu, men jag menar att lyckliga människor rent generellt är mer attraktiva än dom som är olyckliga.

Däremot så är lycka relativt och något som bygger på en inre trygghet och självkänsla snarare än mängden människor som du umgås med.

Det finns tex många som känner sig ensamma och olyckliga trots att dom konstant har folk omkring sig, och det finns de som till och med flyr ifrån jobbiga känslor och problem genom att alltid ha sällskap och aldrig våga vara med sig själv. Lycka har snarare att göra med hur pass mycket vän man är med sig själv och hur mycket man har lärt sig att älska sig själv. Då kan man ha 30 vänner och man kan ha 2 och man kan bli av med alla av dom, det spelar ingen roll eftersom man alltid har tryggheten i sig själv.

Eller så har dom dålig självkänsla och hindrar sig själva från att träffa någon eftersom dom inte tycker dom är bra nog.

Har killar generellt sett sämre självkänsla än tjejer?

Det beror helt på vad den personliga smaken är. Det är sant att vi i detta samhället hyllar människor som är extroverta och konstant upptagna och ser ner på dem som hellre föredrar några få kompisar och egentid

Vi hyllar en sådan livsstil hos både hos själv och andra när vi ser det. Tror det har att göra med att vi vill överleva. Socialt duktiga personer med många kontakter kan komma längre etc. Klart det är attraktivt då.

Det kan vara så, men det var inte enbart sådana personer jag syftade på, utan alla som gör något och känner passion för det.

Som sagt, det kan vara en passion för nästan vad som helst och det är attraktivt; men ju mer avancerad och intressant passion desto mer attraktivt. Sådant kan signalera många bra saker på en gång.

Vem föredrar du själv att umgås med? En person som konstant är negativ, klagar hela tiden och hatar livet eller någon som är hoppfull och gillar livet?

Helst en som är hoppfull och gillar livet som sagt. Det var ju bara det att om personen samtidigt har väldigt hög social status så är det mer attraktivt rent allmänt än om personen har låg social status.

Lycka har snarare att göra med hur pass mycket vän man är med sig själv och hur mycket man har lärt sig att älska sig själv. Då kan man ha 30 vänner och man kan ha 2 och man kan bli av med alla av dom, det spelar ingen roll eftersom man alltid har tryggheten i sig själv.

Precis - det var just det jag ville få fram i början också. Och många söker nog den tryggheten/styrkan hos andra genom att leta en partner som kan "rädda dem" osv.. Sen när de får ett stort nedslag så blir depressionen bara större etc.

Är man stark från början så händer inte alls sånt på samma vis. Då är det snarare tvärtom, att det är man själv som lyckas såra andra på det viset istället.

Har killar generellt sett sämre självkänsla än tjejer?

Det tror jag definitivt inte. Det finns hos båda könen. Det yttrar sig kanske bara på lite olika sätt.

Vi hyllar en sådan livsstil hos både hos själv och andra när vi ser det. Tror det har att göra med att vi vill överleva. Socialt duktiga personer med många kontakter kan komma längre etc. Klart det är attraktivt då.

Ok, det är uppenbart att vi inte tycker lika där.

Det var ju bara det att om personen samtidigt har väldigt hög social status så är det mer attraktivt rent allmänt än om personen har låg social status.

Som jag skrev ovan så finns det människor som har folk omkring sig konstant men ändå är olyckliga och till och med flyr ifrån sina problem genom att aldrig vara ensam. Hög social status behöver inte automatiskt betyda att man är lycklig, och låg social status behöver inte automatiskt betyda att man är oattraktiv i andras ögon.

Precis - det var just det jag ville få fram i början också. Och många söker nog den tryggheten/styrkan hos andra genom att leta en partner som kan "rädda dem" osv..

Tror du inte då att människor gör likadant genom att ha många vänner och sträva efter hög social status? Försöka fylla ett tomrum som dom fortfarande inte lärt sig att fylla själv? Jag menar inte att det är fel att ha många vänner, men när du säger att på samma sätt som folk tror att en partner kan rädda dem, tror jag att människor tror dom kan bli räddade av en hög social status. Problemet är att ingen av dem båda fortfarande har hittat en grundtrygghet i sig själv.

Inte för övrigt för att jag är perfekt, men jag utgår ifrån att vi bara spekulerar nu :P

Nej du verkar missförstå mig här. Man kan visst vara väldigt lycklig, ful och samtidigt ensam och utan jobb, på samma sätt som man kan vara väldigt lycklig, snygg och ha många vänner och bra jobb. Det är bara det att den som har många vänner och bra jobb (och är trygg samtidigt) generellt sett är mer attraktiv än den ensamma utan jobb (som också är trygg samtidigt).
Sedan kan man ju tycka att det inte borde vara så, men jag vill där ytterligare betona att den inre tryggheten är viktigare än hur pass attraktiv man anses vara av andra.

Fast nu börjar jag undra vad du menar med attraktion? Menar du att en person med hög social status får fler ligg? Det kan ju faktiskt oxå förklaras genom att en sådan person mer ofta träffar nya människor eftersom dom är mer sociala av naturen än en person som är inåtvänd. Vilket inte behöver ha att göra med deras attraktionskraft utan att chansen att man får fler ligg är högre om man ofta är i sociala situationer.

Sen är jag av åsikten att en person som är socialt begåvad ( det vill säga kan ställa frågor och lyssnar ) har större chans att få ett ligg än en person som bara pratar om sig själv hela tiden, särskilt när man kommer upp i åldrarna. Socialt begåvad kan man vara även om man inte har en hög social status.

Det finns ändå visssa drag och egenskaper som uppfattas av allmänheten som mer attraktiva än andra.

Fast nu börjar jag undra vad du menar med attraktion? Menar du att en person med hög social status får fler ligg?

Inte bara fler ligg utan också fler som attraheras och skriver kärleksbrev till dem.

Det kan ju faktiskt oxå förklaras genom att en sådan person mer ofta träffar nya människor eftersom dom är mer sociala av naturen

Nja, inte förklaras så helt och hållet iaf. Finns översociala personer som inte är så attraktiva trots sin översocialisering. Ju mer omtyckt en person är desto mer attraktiv skulle jag säga, men också ju snyggare en person är. Ett attraktivt utseende signalerar hälsosamma gener som har så få mutationer som möjligt.
Vi vill ju ha hälsosamma partners för att god hälsa innebär en styrka för överlevnaden. Därför brukar också snygga personer vara omtyckta rent allmänt också.

Sen är jag av åsikten att en person som är socialt begåvad ( det vill säga kan ställa frågor och lyssnar ) har större chans att få ett ligg än en person som bara pratar om sig själv hela tiden

Klart det är så. En kille som pratar om sig själv och skryter försöker ju kvalificera/sälja in sig, vilket kan signalera en viss desperation vilket inte är attraktivt. Ju större social begåvning desto attraktivare ja. Många vänner signalerar god social begåvning.

Socialt begåvad kan man vara även om man inte har en hög social status.

Klart man kan, men man signalerar den inte lika väl om man är socialt isolerad, är arbetslös etc. Plus att dem sakerna även signalerar andra saker som kan vara negativt för attraktion.

Det finns ändå visssa drag och egenskaper som uppfattas av allmänheten som mer attraktiva än andra.

Ja, inte bara det. Finns grundläggande principer för attraktion som sitter förprogrammerade i våra gener också. So I read :)

Vi vill ju ha hälsosamma partners för att god hälsa innebär en styrka för överlevnaden. Därför brukar också snygga personer vara omtyckta rent allmänt också.

Jag vet faktiskt inte om jag kan hålla med dig där. Ditt sätt att prata om attraktion känns väldigt omoget. Ungefär som en 15-åring skulle resonera. Ju äldre och mognare man blir desto mindre ytlig blir man och letar därefter efter andra egenskaper hos en partner.

Ju större social begåvning desto attraktivare ja. Många vänner signalerar god social begåvning.

Personligen skulle jag tycka att det var väldigt märkligt om en kille frågade mig hur många vänner jag har på första dejten. När jag lär känna en person så är det hens personlighet jag är intresserad av, och inte hur upptagen han är av att träffa sina vänner. Jag kan inte riktigt förstå ditt resonemang.

Klart man kan, men man signalerar den inte lika väl om man är socialt isolerad, är arbetslös

Om man själv tycker att man är usel eftersom man inte har ett arbete så kan man signalera dålig självkänsla, vilket är mindre attraktivt, ja. Men att en frånvaro av arbete skulle få tjejer att instiktivt känna mindre attraktion tror jag inte, hos vissa ja, men långt ifrån alla.


För övrigt så känns det som att du har dragit alla dom här slutsatserna efter att ha blivit dissad några gånger på en dejting-sida. Om en person sitter och säger att han inte har nån attraktionskraft eftersom han inte har kompisar eller ett jobb, så låter det för mig mer som att den har dålig självkänsla, vilket jag tror är det större problemet.

SofiaBayo

Förstår inte varför du motsätter dig att GENERELLT så är vissa egenskaper mer attraktiva än andra även om det varierar från kultur till kultur och i slutändan också från person till person. Det varierar men i stort så spelar utseende, "status", självförtroende mm roll.


Att man drar olika slutsatser som egentligen är rent uppenbara kommer i dina ögon av, i xlnts fall att han blivit dumpad och i mitt fall av att jag är kåt konstant.

Utseende spelar tex roll, olika mkt och olika mkt för olika personer osv osv. Men det går fortfarande att säga att ett visst typ av utseende och vissa andra egenskaper är mer attraktiva än andra. Hur "lycklig" än elefantmannen är och hur mkt han än nynnar på Aguileras Beautiful-låt kommer han inte få dig i sängen.

För att inte låta för kåt; han får inte heller ett livslångt givande spirituellt förhållande med dig där ni ideligen utbyter livserfarenhet och delar speciella stunder framför brasan.

Ditt sätt att prata om attraktion känns väldigt omoget. Ungefär som en 15-åring skulle resonera.

Det kan låta som om jag själv har åsikten att endast en supermodell kan vara attraktiv för min egen smak eller så kanske, men nu är det inte mig själv vi pratar om. Jag menar på det stora hela. Och på det stora hela har jag personligen iaf. fått bilden av att den mest attraktiva personen är den som inte bara har det mest hälsosamma utseendet utan också har egenskaper som signalerar bra gener i alla övriga avseenden.
Men om en person t.ex. inte skulle vara så vacker men ändå ha ett starkt självförtroende, talanger etc. så väger det ju upp och tvärtom osv. - på det stora hela.

Personligen skulle jag tycka att det var väldigt märkligt om en kille frågade mig hur många vänner jag har på första dejten.

Om det senare kommer fram att man är totalt isolerad så är det väl inget plus för attraktionen iaf. Särskilt inte som kille. Inte för att jag vill att det ska vara så - det är bara den bilden jag fått, men du behöver såklart inte hålla med mig.

När jag lär känna en person så är det hens personlighet jag är intresserad av

Klart det är. Genom personligheten signalerar man mycket av det som är väsentligt för attraktion, t.ex. fantasi, intelligens, humor, självförtroende etc.
Men om man dessutom har det gott ställt, är snygg och allmänt poppis så är det väl plus snarare än minus för attraktionen rent allmänt.
Inte så att man där tänker att utseende och popularitet är viktigast av allt eller så, utan snarare att det lite undermedvetet läggs på plus-sidan.

Om man själv tycker att man är usel eftersom man inte har ett arbete så kan man signalera dålig självkänsla, vilket är mindre attraktivt, ja.

Man kan ha bra självkänsla men vara utan jobb, vilket är mer attraktivt än ha dålig självkänsla utan jobb. Men har man däremot bra självkänsla i kombination med toppenjobb så är det ännu mer attraktivt.
Känns som du inte vill ta till dig att sådant som utseende, status och pengar är attraktiva saker.. Vad jag menar där är bara att de sakerna ändå spelar in som signalement för goda gener och därmed är attraktivt. Jag vill inte hyckla med sanningen här.
Och bara för att någon skulle vara vacker och populär så betyder det ju inte att det är den enda orsaken till ens dragning till den personen. Det kan vara en mycket stark orsak till dragningen särskilt i början, men om det senare visar sig att den personen är ett rövhål så minskar ju såklart attraktionen.

Men att en frånvaro av arbete skulle få tjejer att instiktivt känna mindre attraktion tror jag inte, hos vissa ja, men långt ifrån alla.

Jag tror dock det, undermedvetet. Det är ju inget plus iaf. snarare avsaknad av plus. Men, har man en superbra personlighet osv. så väger det ju upp ändå. Kan låta som att jag tycker tjejer är ytliga när jag resonerar men åter igen, jag tror vi alla är mycket dömande av oss både tjejer och killar. Många dömer nog ut andra på förhand just på grund av ytliga saker eller det första intrycket, vilket är väldigt synd.

För övrigt så känns det som att du har dragit alla dom här slutsatserna efter att ha blivit dissad några gånger på en dejting-sida. Om en person sitter och säger att han inte har nån attraktionskraft eftersom han inte har kompisar eller ett jobb, så låter det för mig mer som att den har dålig självkänsla, vilket jag tror är det större problemet.

Visst har man blivit dissad vissa gånger precis som alla killar har, men jag har ju lyckats attrahera vissa gånger också. De gånger jag lyckats har jag lagt märke till vissa saker som skilde sig från då jag inte lyckades och därifrån dragit lite slutsatser, också med hjälp av sådant jag läst om.

Fast tråden skulle ju inte handla om mig själv här. Tanken var mest att föra lite allmän diskussion kring vad som attraherar och inte, vad äkta kärlek egentligen innebär samt vad som är det viktigaste i livet för att må bra.
Många säger ju kärlek som svar på den frågan, men jag vill här försöka göra någon slags avgränsning mellan attraktion och kärlek, för att se om den finns så att säga.

Det är ju svårt att vara någon slags Jesus-människa som älskar allt och alla 24/7 - då krävs ju att man är riktigt stark i sig själv. Men just det där med att bli så stark i sig själv tror jag är en stor del av meningen med livet.
Och hur blir man det då? Själv tror jag på att utbilda sig, gro intressen, ta hand om sig genom motion, meditation, yoga etc. och ha bra kontakt med positiva personer i sin omgivning. Först då lär man ha chans att komma till en nivå där man är så stark att man både klarar sig själv och älskar sig själv. I det läget är man också som mest attraktiv - vilket är lite ironiskt med tanke på att man då samtidigt är den minst desperata av alla och inte känner att man behöver någon för att bli "hel". Vet inte om du håller med där men så tänker jag iaf.

VRGNHNS

Förstår inte varför du motsätter dig att GENERELLT så är vissa egenskaper mer attraktiva än andra

Jag motsätter mig inte att det inte finns generellt vissa egenskaper som är mer attraktiva. De egenskaper som trådstartaren nämner tror jag inte stämmer bara.

Hur "lycklig" än elefantmannen är och hur mkt han än nynnar på Aguileras Beautiful-låt kommer han inte få dig i sängen.

han får inte heller ett livslångt givande spirituellt förhållande med dig där ni ideligen utbyter livserfarenhet och delar speciella stunder framför brasan.

Det var väl lite väl dömande? Vad vet du om vad mina preferenser är?

xlnt

Men om en person t.ex. inte skulle vara så vacker men ändå ha ett starkt självförtroende, talanger etc. så väger det ju upp

Exakt vad jag menar.

Om det senare kommer fram att man är totalt isolerad så är det väl inget plus för attraktionen iaf. Särskilt inte som kille.

Ny syftar jag inte på att man ska vara socialt isolerad, men att man kanske inte har 20 vänner som ringer en konstant utan kanske bara 2-3. Jag känner många killar som umgås i mindre kretsar som fortfarande får tjejer.

Genom personligheten signalerar man mycket av det som är väsentligt för attraktion, t.ex. fantasi, intelligens, humor, självförtroende etc.

Men oxå att man vågar vara sig själv, kan vara sårbar, vara empatisk.

Inte så att man där tänker att utseende och popularitet är viktigast av allt eller så, utan snarare att det lite undermedvetet läggs på plus-sidan.

Jag håller inte med. Som sagt. Jag tycker det är ett väldigt omoget sätt att se på vad människor attraheras av.

Vad jag menar där är bara att de sakerna ändå spelar in som signalement för goda gener och därmed är attraktivt. Jag vill inte hyckla med sanningen här.

Hos vissa människor; ja. Men långt ifrån alla och långt ifrån något generellt. As I said. Men vi tänker nog lite olika där.

Kan låta som att jag tycker tjejer är ytliga när jag resonerar men åter igen, jag tror vi alla är mycket dömande av oss både tjejer och killar.

Japp, det är exakt så du låter :P

Och hur blir man det då? Själv tror jag på att utbilda sig, gro intressen, ta hand om sig genom motion, meditation, yoga etc. och ha bra kontakt med positiva personer i sin omgivning. Först då lär man ha chans att komma till en nivå där man är så stark att man både klarar sig själv och älskar sig själv. I det läget är man också som mest attraktiv - vilket är lite ironiskt med tanke på att man då samtidigt är den minst desperata av alla och inte känner att man behöver någon för att bli "hel". Vet inte om du håller med där men så tänker jag iaf.

Det är klart man ska ta hand om sig själv, men i slutändan så handlar väl allt det här om att man vill hitta förhoppningsvis en person som man ska leva livet ut med, och då är det väl viktigast att man faktiskt är sig själv inför den personen? Oavsett hur oattraktiv eller arbetslös man är. Jag har varit med om att en kille som jag jobbade med blev intresserad av mig när jag en dag kom till jobbet med världens fläskläpp och två stora blåtiror under ögonen, när jag själv kände mig som fulast. Man kan dra till sig människor under de mest märkliga omständigheter.

För att låta riktigt pretantiös. Riktig kärlek handlar väl om att man ser bortom karriär, utseende och social status och faktiskt ser människan bakom allt det där?

Ny syftar jag inte på att man ska vara socialt isolerad

Nähä? Men att bara ha en enda vän man känner sen högstadiet då?
Eller att bara ha kontakt med sina föräldrar och ingen annan? Kom igen.

Men oxå att man vågar vara sig själv, kan vara sårbar, vara empatisk.

Självklart är det så. Att våga vara sig själv tyder ju på just ett äkta självförtroende som inte är påklistrat, där man inte kör med färdiga manus etc. Att vara empatisk är också positivt. Däremot är det mindre positivt om man visar att man blir sårad av små saker hela tiden - det signalerar svaghet vilket alltså inte är attraktivt. Man kan vara empatisk utan att för den sakens skull behöva böla osv. för att visa att man är det.

Jag tycker det är ett väldigt omoget sätt att se på vad människor attraheras av.

Realistiskt snarare, om man tittar på den generella bilden. Så du attraheras inte av snygga killar?

Japp, det är exakt så du låter :P

Personligen försöker jag vara så lite dömande som möjligt. Fast jag måste ändå säga att utseende spelar roll för attraktionen. Man har ju preferenser där, och det är ju svårt att bli attraherad av någon som har ett väldigt osymmetriskt och deformerat utseende.

Det är klart man ska ta hand om sig själv, men i slutändan så handlar väl allt det här om att man vill hitta förhoppningsvis en person som man ska leva livet ut med, och då är det väl viktigast att man faktiskt är sig själv inför den personen?

Ja klart man bör vara sig själv, det är inte så att jag försöker säga emot det.
Men säg att man inte lyckas attrahera någon för att man t.ex. inte tar hand om sin hygien, är en riktig slacker och svag i sig själv - då kanske man bör se över om det finns något hos sig själv att förändra för att lyckas attrahera den man vill ha lite bättre. Om man nu är ute efter att attrahera d.v.s.

För att låta riktigt pretantiös. Riktig kärlek handlar väl om att man ser bortom karriär, utseende och social status och faktiskt ser människan bakom allt det där?

Ja och där sa du något väldigt intressant och som anknyter till just det tråden skulle handla om. Att knyta an till någon annan på ett otroligt sätt där man ser sig själv i den andra och vice versa - innebär det också samtidigt kärlek? Man kan ju knyta an otroligt väl till en väldigt nära vän t.ex. men det innebär ju inte att man vill hångla upp sin vän eller ligger och drömmer om den vännen på nätterna etc.

Så personligen tror jag att ett sådant starkt förhållande inte alls behöver ha med attraktion att göra. Man kan vara extremt attraherad av någon man knappt känner ens. När jag var yngre minns jag att jag kunde bli det, typ i någon tjej som gick samma klass som man knappt pratat med etc. och det tror jag också är ganska vanligt bland unga personer. Men det berodde ju alltså inte på att den tjejen hade en fantastisk personlighet eller så, utan mer på grund av hennes utseende, popularitet etc.

Men att ha just nära band med andra människor och vara stark i sig själv tror jag är det viktigaste, oavsett om man är attraherad av de man känner eller inte.

SofiaBayo

Att jag häver ur mig att du inte skulle finna elefantmannen attraktiv känns ändå lite närmare än din slutsats att jag konstant är kåt.


Annars verkar vi vara tillbaka till "vara sig själv" vilket för mig känns som en lika filosofisk fråga som "Finns det några fria val"?

Jag menar på att enda gången du är absolut dig själv är när du är helt ensam. Vi påverkas så till den milda grad av allt runtomkring oss vilket också formar oss att "vara sig själv" är liksom alltid något man är bara med olika modifikationer. Det kan märkas direkt hos vissa angående ordval och byte av sociolekter i olika situationer.

Detta måste skiljas på att överdriva egenskaper som man inte ens besitter, men det handlar inte om "att vara sig själ"v utan bara om att man är osäker på hur man agerar. Som xlnt påpekar, är man tillräckligt självsäker så kan man alltid "bära upp sig själv" hur man klarar av det beror på ens utveckling.

Vissa relaterar att vara sig själv till en sak som klädstil vilket jag tycker är en bra jänmförelse. Det är lika ovidkommande angående hur du egentligen är som det kan vara helt avgörande i hur du blir bemött. Hade alla varit sig själv hela tiden hade man rockat blöja, eventuellt den där härliga pottfrillan, men inte ens det då det också är nått som samhället och föräldrar fixat till. Det går liksom att dra hur långt som helst.

Nähä? Men att bara ha en enda vän man känner sen högstadiet då?
Eller att bara ha kontakt med sina föräldrar och ingen annan? Kom igen.

Jag ser inget fel med det? Har man en vän sen högstadiet och har god kontakt med sina föräldrar så signalerar det att man är väldigt bra på relationer eftersom man för det första har lyckats ha kvar en vän så länge, och för det andra eftersom att människor som har dåliga relationer till sina föräldrar oftare tenderar att ha problem i intima relationer eftersom relationen till föräldrarna ofta är så man relaterar till andra människor.

Däremot är det mindre positivt om man visar att man blir sårad av små saker hela tiden - det signalerar svaghet vilket alltså inte är attraktivt. Man kan vara empatisk utan att för den sakens skull behöva böla osv. för att visa att man är det.

Jag håller inte med. Om en kille, som jag kanske bara känt litegrann för, gråter inför mig så blir mina känslor starkare och jag vet att många tjejer känner så. En stark människa för mig är den som vågar vara sårbar.

Realistiskt snarare, om man tittar på den generella bilden. Så du attraheras inte av snygga killar?

Snygghet är objektivt. Jag har attraherats av killar som mina tjejkompisar inte alls tycker ser bra ut, och tvärtom. Sen kan jag såklart tycka att en kille är riktigt snygg och där många tjejer håller med, men tjejer som letar efter en soulmate ser sällan såna killar som pojkvänsmaterial.

Men säg att man inte lyckas attrahera någon för att man t.ex. inte tar hand om sin hygien, är en riktig slacker och svag i sig själv - då kanske man bör se över om det finns något hos sig själv att förändra för att lyckas attrahera den man vill ha lite bättre.

Tycker man inte om sig själv så tar man inte hand om sin hygien eller hälsa. Ingen annan kan tycka om dig om inte du tycker om dig själv.

Personligen försöker jag vara så lite dömande som möjligt. Fast jag måste ändå säga att utseende spelar roll för attraktionen. Man har ju preferenser där, och det är ju svårt att bli attraherad av någon som har ett väldigt osymmetriskt och deformerat utseende.

Förra veckan var jag på en spelning, och där träffade jag en tjej som var sjukt söt, och tillsammans med en stor och inte alls vacker man som dessutom inte ens var trevlig att prata med. Nej han hade inte världens bästa jobb iheller. Min slutsats av den erfarenheten är att man aldrig vet vem människor kan attraheras av, hon måste ju se någonting som är vackert och bra i honom som jag inte kunde se, och det tycker jag är mogenhet.

Att knyta an till någon annan på ett otroligt sätt där man ser sig själv i den andra och vice versa - innebär det också samtidigt kärlek?

Du menar om det innebär attraktion? Kärlek kan det ju vara även om ingen attraktion finns där.

När jag var yngre minns jag att jag kunde bli det, typ i någon tjej som gick samma klass som man knappt pratat med etc. och det tror jag också är ganska vanligt bland unga personer. Men det berodde ju alltså inte på att den tjejen hade en fantastisk personlighet eller så, utan mer på grund av hennes utseende, popularitet etc.

Men det är det jag menar. Det är flest yngre människor som bara ser utseende och popularitet som något viktigt. Men ju äldre man blir desto mer ändras preferenserna eftersom man med erfarenhet lär sig att man kan lära känna den här snygga och populära människan och totalt tappa attraktionen eftersom hon var självupptagen och tråkig och då tror jag inte det var riktigt stark attraktion iheller.

VRGNHNS

Att jag häver ur mig att du inte skulle finna elefantmannen attraktiv känns ändå lite närmare än din slutsats att jag konstant är kåt.

Har du gått och grubblat på det? Vad jag menade var att du verkar vända allting till att bli något sexuellt även fast tråden inte handlar om sex.

Är du inte konstant kåt då? ;)

Annars verkar vi vara tillbaka till "vara sig själv" vilket för mig känns som en lika filosofisk fråga som "Finns det några fria val"?

Att vara sig själv för mig är att inte behöva andras gillande eller bekräftelse. Man gör saker för att man vill och känner för det, och inte för att man vill manipulera fram kärlek från någon annan.

Snygghet är objektivt.

Dum enar subjektivt, ändå är det objektivt med många reservationer för vad som kallas "personlig smak".

Finns kanske många som tycker Danny Devito är attraktiv, särskilt för hans status, charm eller what ever mend et är inte ens diskution om att säg Brad Pit rent fysiskt ser bättre ut. Hur mkt du än tycker att det inte är så så ändras inte det faktumet.

Dra gärna nått att du kanske finner Devito mer attraktiv men det gör egentligeningen skillnad. Blir lite som att jag säger att jag tyckte kalleAnka -partiet vann föra valet just för att jag tyckte de vann.

hon måste ju se någonting som är vackert och bra i honom som jag inte kunde se, och det tycker jag är mogenhet.

Det tycker ju uppenbart folk som lever med en partner som misshandlar dem ibland också, de kanske älskar sin partner över allt annat. I allmänhetens ögon och också ofta uppfattat som en vedertagen sanning så är den personen dock inte en bra partner.

SofiaBayo

Haha, jag är nog lite av en freudian. Man kan inbilla sig att man inte alltid bryr sig om NÅGONs gillande och bekräftelse, de enda som jag tycker uppnår det är väl dock folk med eremitisk läggning iom att allt samspel innebär olika typer av kompromisser.

VRGNHNS

Bara för att jag tycker en kille är skitsnygg så betyder inte det att jag vill ha en relation med honom.

Det tycker ju uppenbart folk som lever med en partner som misshandlar dem ibland också, de kanske älskar sin partner över allt annat. I allmänhetens ögon och också ofta uppfattat som en vedertagen sanning så är den personen dock inte en bra partner.

Märkligt svar. Så du menar att hennes pojkvän slår henne?

Haha, jag är nog lite av en freudian. Man kan inbilla sig att man inte alltid bryr sig om NÅGONs gillande och bekräftelse, de enda som jag tycker uppnår det är väl dock folk med eremitisk läggning iom att allt samspel innebär olika typer av kompromisser.

Eller har man ett väldigt bra liv med tanke på att vet om att människorna man är med gillar en för den man är, och inte för en glorifierad bild som man målat upp för dem för att dom ska vilja vara med dig. Det håller aldrig i längden.

SofiaBayo

Alltså du läser in rätt konstiga saker, jag menar inte att hennes kille slår henne, men att han eventuellt i allmänhetens ögon besitter kvaliteer som inte är attraktiva. Därav kan nog många tycka att hon gjort ett konstigt val, någon som blir misshandlad kanske är lyckligare misshandlad än ensam också, problemet kanske är att hon inte tror hon kan få något bättre. Jag drar bara extremer för att påvisa att allt förvisso är relativt men rent generellt så finns det kvaliteer som uppfattas som bättre än andra och det har sina orsaker.

Eller har man ett väldigt bra liv med tanke på att vet om att människorna man är med gillar en för den man är, och inte för en glorifierad bild som man målat upp för dem för att dom ska vilja vara med dig. Det håller aldrig i längden.

Alltså, hur kan du vara så säker på att du agerar som du vill? hade samhället sett ut anorlunda kanske du hade velat agera på ett annat sätt. Vi intalar oss ständigt att vi "agerar rätt" i olika situationer, det går liksom inte att bara följa psykets impulser, det skulle innebära anarki.

Nu drog jag det till en extrem igen, jag menar på att det inte är så enkelt som du beskriver det "att vara sig själv" för folk har ALLTID olika riktlinjer för hur man bör bete sig. I ett förhållande får man inte bara se "en sida" av sina partner utan många, det handlar snarare om att uppskatta/acceptera alla dessa. Men jag är fullt övertygad om att man inte fungerar på exakt samma sätt med alla personer, man lär sig och utvecklas, anpassar sig på gott och ont.

Se relationer i stort, det står väldigt klart att folk sällan är villiga att anpassa sig fullt ut till olika normer och kulturer och folks åsikter, i ett samhälle där vi är beroende av varandra är det nödvändigt att vara diplomatisk. Barn är tex väldigt egoistiska och oförmögna att diskutera saker utan sätter sig gärna på tvären. Nu utvecklas vi dock och lär oss anpassa våra begär lustar och nycker efter vår omgivning. Livet är fullt av kompromisser här tillkommer även en "anpassning" av sig själv i olika situationer.

Jag kan nog tom tycka att vår monogami är en form av anpassning för att blidka våra partners. Det som du beskriver som att inte vara sig själv är bara att vara osäker vilka alla är någon gång i någon situation i livet. Jag arbetar ständigt på att "glorifiera" min bild av mig själv om det handlar om att utföra ett arbete korrekt, att hålla en presentation å ett bra sätt eller att vara en bra pojkvän.

Får mig att tänka på ett Rocky-strip där han kommenterar en dokusåpadeltagares sviniga beteende vilket hon backar upp med "jag är ju bara ärlig" och Rocky påpekar "Sen när fan va det något positivt att bara vara ärlig?"

Alltså du läser in rätt konstiga saker, jag menar inte att hennes kille slår henne, men att han eventuellt i allmänhetens ögon besitter kvaliteer som inte är attraktiva. Därav kan nog många tycka att hon gjort ett konstigt val, någon som blir misshandlad kanske är lyckligare misshandlad än ensam också, problemet kanske är att hon inte tror hon kan få något bättre. Jag drar bara extremer för att påvisa att allt förvisso är relativt men rent generellt så finns det kvaliteer som uppfattas som bättre än andra och det har sina orsaker.

Läser jag in konstiga saker? Det är du som utgår ifrån att hon måste vara olycklig bara för att hennes pojkvän inte har egenskaper som du anser vara "allmäna". Du har inte ens träffat bruden.

Alltså, hur kan du vara så säker på att du agerar som du vill?

Man kan väl bara fråga sig själv: gör jag detta eftersom jag vill ha andras bekräftelse, eller för att det är något jag vill göra? Om man blir arg bara för att människor inte är tacksamma eller uppskattande nog, så kan man vara rätt säker på att man gör saker bara för att få andras gillande.

SofiaBayo

Jag säger ingenting om din kompis egentligen då jag inte vet någonting om varken henne eller hennes partner, du verkade dock inte tycka att han var varken trevlig eller attraktiv så i andras ögon kanske han inte framstår som det. Jag vet inte hennes refferensramar heller men i vissa fall så kan folk stanna med någon och inbilla sig att de är "lyckliga" då de inte vet något bättre.

Något du "vill göra" kanske är just för att få andras bekräftelse, hur gärna du än vill stå bortom påverkan av andra så deltar du alltid i ett sammanhang, familj, vänner you name it. Jag håller dock med om att man inte ska tänka för mkt på vad andra tycker och sätta sitt välmående främst, men du står inför kompromisser så fort du ens interagerar med andra, om det nu är jobb, plugg eller förhållanden.

Du kan ju aldrig veta exakt vad du vill då du inte träffat alla på jorden, haft alla förutsättningar kännt på alla arbetsplatser, du får liksom ta den hand du fått o spela den bäst du kan.

Jag ser inget fel med det? Har man en vän sen högstadiet och har god kontakt med sina föräldrar så signalerar det att man är väldigt bra på relationer eftersom man för det första har lyckats ha kvar en vän så länge, och för det andra eftersom att människor som har dåliga relationer till sina föräldrar oftare tenderar att ha problem i intima relationer eftersom relationen till föräldrarna ofta är så man relaterar till andra människor.

Inget fel nej, men jag vill dock framhäva att hade samma person dessutom haft ett stort antal vänner runt om sig så skulle chansen att attrahera vara större ändå. Särskilt i början. Men det är klart, skulle du lära känna en ensam kille med bara en vän och det visade sig vara en väldigt stark person med goda egenskaper så klart att det väger upp då. Bara det att de flesta tjejer rent generellt tolkar många vänner som ett yttre tecken på social status vilket är attraktivt för dem. Återigen, det finns grader av attraktion, där olika saker väger upp mer än andra.

Jag håller inte med. Om en kille, som jag kanske bara känt litegrann för, gråter inför mig så blir mina känslor starkare och jag vet att många tjejer känner så.

Beror väl kanske på varför han gråter då också men jag förstår din poäng, att han kan visa känslor. Men blir man konstant sårad av små saker så är det väl en annan femma, och inte så attraktivt i tjejers ögon.

En stark människa för mig är den som vågar vara sårbar.

Vågar vara sårbar.. kan du förtydliga lite där?

Snygghet är objektivt.

Inte helt och hållet.

Ingen annan kan tycka om dig om inte du tycker om dig själv.

Nej precis, och då får man börja med att tycka om sig själv så man blir mer attraktiv också.

hon måste ju se någonting som är vackert och bra i honom som jag inte kunde se, och det tycker jag är mogenhet.

Ja han har väl demonstrerat attraktiva egenskaper för henne då helt enkelt.

Du menar om det innebär attraktion? Kärlek kan det ju vara även om ingen attraktion finns där.

Då är det alltså en annan typ av kärlek än den man känner till sin flickvän/pojkvän då.

Men det är det jag menar. Det är flest yngre människor som bara ser utseende och popularitet som något viktigt. Men ju äldre man blir desto mer ändras preferenserna eftersom man med erfarenhet lär sig att man kan lära känna den här snygga och populära människan och totalt tappa attraktionen eftersom hon var självupptagen och tråkig och då tror jag inte det var riktigt stark attraktion iheller.

När man är yngre är man nog mer känslosam i allmänhet och saknar spärrar på samma sätt tror jag. Man är svagare och ser upp till andra mycket mer etc. tror mycket beror på det faktiskt.

xlnt: Det där med "att våga vara sårbar" har jag märkt att min nya flickvän hela tiden säger att hon finner attraktivt med mig. Så som hon förklarat det för mig, så är det att jag vågar snacka om mina känslor helt enkelt. Att jag vågar berätta vad jag är rädd för, misstag man begått, hur jag känt mig i vissa situationer osv.

Måste säga att vi män, främst 70 och 80-talisterna, blivit bättre på att snacka om våra känslor. Det i sin tur ger ett helt annat djup i relationer.

BC99 P29

Ja visst, och jag tror jag också jag vet varför det kan vara attraktivt, nämligen för att det visar på psykisk styrka att man vågar snacka om det och därmed lämna ut sig själv. Man får inte heller glömma igenkänningsfaktorn som innebär trygghet och stöd.
Riktigt svaga personer skulle sällan outa sig själva på ett sådant detaljerat vis.

Sedan beror det ju också på exakt vad man lämnar ut; det måste iaf. vara något ens partner kan relatera till någorlunda för att skapa tryggheten. Och det bör ju helst inte vara något som visar på att man har alldeles för stora svagheter som innebär problem för relationen etc. Men det är ju så att hur man faktiskt beter sig i allmänhet säger tusen gånger mer än vad man "lämnar ut" verbalt så att säga.

Co-sign, du sa det bra hehe :)

xlnt P30

Då är det alltså en annan typ av kärlek än den man känner till sin flickvän/pojkvän då.

Jag tycker inte det.

När man är yngre är man nog mer känslosam i allmänhet och saknar spärrar på samma sätt tror jag. Man är svagare och ser upp till andra mycket mer etc. tror mycket beror på det faktiskt.

När man är yngre så är man mer känslig för andras bekräftelse. Om man erkände att man egentligen tycker att den tjocka och finniga killen i B-klassen är söt, så skulle alla skratta ut dig. När man blir äldre så bryr man sig inte lika mycket om sånt längre.

Riktigt svaga personer skulle sällan outa sig själva på ett sådant detaljerat vis.

Att vara svag är inte något negativt. Det är samhället som har gjort det negativt.

Sedan beror det ju också på exakt vad man lämnar ut; det måste iaf. vara något ens partner kan relatera till någorlunda för att skapa tryggheten. Och det bör ju helst inte vara något som visar på att man har alldeles för stora svagheter som innebär problem för relationen etc.

Helt ärligt. Hade jag varit på en dejt med en kille som sa det du citerade, så hade jag sprungit min väg. Du verkar ha issues med att visa dig svag.

SofiaBayo

När man är yngre är man kåt hela tiden. ;)

Skämt å sido... Vi killar är skit, tror vi kan visa oss svaga för kvinnor men aldrig för varandra. Vi kan öppna oss, men det lär inte bli gråta i hörnet-grejen. De här rollerna drabbar oss lite olika och jag tror väldigt få killar vill visa sig svaga inför folk de inte känner oavsett kön. Om man inte kan visa sig svag i ett förhållande är det nog rätt illa. Men man ser ju kvinnor i vuxen ålder bryta ihop både på jobb och högskola utan att nån nämnvärt bryr sig, bara visar lite medkänsla. Gör en kille detta, rent öppet tror jag folk dömer ut denne som homosexuell eller psykiskt störd.

Jag tror ändå att kvinnor, precis som män kollar lite på hur sköra vi är, det är liksom ett hårt samhälle och då är det mer attraktivt att kunna tackla vissa motgångar på ett bra sätt. Alla värderar inte det här men det finns nog en hel del som gör det.

Jag tycker inte det.

Jag tycker verkligen om mina närmaste vänner och min katt, och vill man kalla det för kärlek så visst, då är det kärlek. Dock inte attraktion som jag förstått det.

Jag skulle som sagt säga att spirituell/psykisk styrka och nära band till starka personer som hjälper en att utvecklas är en förutsättning för att man ska slippa bli sårad av att någon viss person inte attraheras av en längre etc. På samma sätt som det blir ett skydd från att såras av andra motgångar också. Finns en brist på självsäkerhet hos folk i allmänhet tror jag. Världen är fucked up.
Jag blev totalt havererad när mitt ex gjorde slut t.ex.. fick höra att jag är en stor egoistisk skit bl.a. och har man dålig grund att stå på från början så faller man i det läget.
"Where there is love there is pain" - bullshit säger jag. Behöver inte alls vara så.

Om man erkände att man egentligen tycker att den tjocka och finniga killen i B-klassen är söt, så skulle alla skratta ut dig. När man blir äldre så bryr man sig inte lika mycket om sånt längre.

Nej eftersom man blivit mer självsäker då. Tjejer bryr sig mindre om utseende än killar gör har jag hört, och går mer på inre kvalitéer så att säga.
Men det där med inre kvalitéer i det här fallet måste jag ändå säga är rätt intressant att fråga sig vad man då exakt syftar på. Som jag förstått det ska de attraktiva kvalitéerna innebära att killen i fråga har en stark överlevnadspotential genom sin höga status, talanger, intelligens, empati etc.
Men är vi inte alla gudomliga varelser med lika värde, samt värda att bli sedda och bekräftade för de vi är? Det är min ståndpunkt iaf. och om fler lärde sig se detta och tycka om sig själva skulle man nog undvika många "heartbreaks" så att säga.

Att vara svag är inte något negativt. Det är samhället som har gjort det negativt.

Självklart ska svagheten i sig inte påverka det mänskliga värdet man har, men det vi diskuterar (jag iaf.) är ju attraktion - vad som attraherar de flesta och inte på det generella planet. Och just där har jag fått uppfattningen av att betydande svagheter tyvvär inte är till ens fördel. Till exempel om man på första dejten skulle säga att man har stora sociala svårigheter, inga talanger, inget hopp om framtiden och är självmordsbenägen för att man hela tiden är deprimerad, manifestera detta i kroppsspråket etc. Sånt kan visserligen balanseras ut genom övriga egenskaper som kan vara attraktiva, men själva blottandet av svagheter just på det sättet så pass tidigt har jag svårt att se som särskilt attraktivt generellt sett tyvvär (även om man skulle vilja att det var attraktivt).

Men, återigen; sättet som svagheter kommer fram på är främst i hur man beter sig helhetsmässigt och inte i det man säger. Om man t.ex. i sitt beteende inte kommer på något att säga, verkar ha dålig självkänsla, är tråkig och sakna någon som helst talang på något område - det är att verkligen visa sina svagheter på riktigt det.

Att man däremot i sig kan visa känslor och erkänna brister då det behövs kan signalera självdistans, bra empati och skapa en trygghet. Men det är ändå som sagt hur man beter sig i allmänhet som spelar mest roll.

Helt ärligt. Hade jag varit på en dejt med en kille som sa det du citerade, så hade jag sprungit min väg. Du verkar ha issues med att visa dig svag.

Jag menar som sagt inte att man är en sämre människa med mindre värde för att man skulle vara svag eller visa det. Jag syftar bara på vad jag fått uppfattningen av som attraktivt och inte här på det generella planet. Minns en gång då jag t.ex. snackade i telefon med nån tjej, och jag nämnde att jag kunde känna igen mig i de som har ADHD och Asperger i och med att jag är rätt mkt ensamvarg av mig och kan ha svårt med planeringen etc. varpå hon sa nåt i stil med att "smart av dig.. det är väl inga pluspoäng direkt att du berättar det där" med en besviken och nedlåtande ton. Bara som exempel här. I den bästa av världar hade folk inte varit lika dömande och ytliga som många generellt sett är.

Men som sagt, jag skulle kunna sitta och säga att jag är självmordsbenägen, har sociala svårigheter etc. etc. hejvilt men det är ändå så att det är beteendet i stort som spelar den avgörande rollen för vilken bild man får av en person. För övrigt brukar jag ofta visa mig svag/erkänna brister för mina nära vänner och har även gjort det inför tjejer jag varit tillsammans med, vilket jag också planerar att fortsätta med eftersom det är ett sätt att utvecklas genom stöd och input från andra.

Jag skulle som sagt säga att spirituell/psykisk styrka och nära band till starka personer som hjälper en att utvecklas är en förutsättning för att man ska slippa bli sårad av att någon viss person inte attraheras av en längre etc. På samma sätt som det blir ett skydd från att såras av andra motgångar också. Finns en brist på självsäkerhet hos folk i allmänhet tror jag.

Jag förstår vad du menar. Däremot så tror jag man måste kunna vara beredd på att bli sårad om man vill ha ett intimt förhållande. Jag har varit tillsammans med några killar som hade din inställning, att de behövde skydda sig för att inte bli sårade, vilket gjorde att jag kände att dom aldrig riktigt öppnade upp sig och alltid höll en distans. Med anledningar som "jag vill inte gå upp för mycket i dig för det är farligt". Tyvärr är det så att killar verkar ha svårare för att läka ett brustet hjärta och går istället in i försvar när dom går in i nya relationer. Vi tjejer ältar och gråter ut och släpper förhållanden, och kan mycket lättare gå in i nya med öppna hjärtan. Därför kan jag tycka det är skitbull när man kommit upp i min ålder, där de flesta killar fått sina hjärtan brustna, men inte riktigt verkar kunna släppa det och kunna gå vidare och vara beredda att öppna sig igen.

Men är vi inte alla gudomliga varelser med lika värde, samt värda att bli sedda och bekräftade för de vi är? Det är min ståndpunkt iaf. och om fler lärde sig se detta och tycka om sig själva skulle man nog undvika många "heartbreaks" så att säga.

Det går inte att undvika heartbreaks om man är ute efter ett förhållande. Det är en del av det och en del av livet. Undviker man att bli hjärtsårad så undviker man oxå att få ett intimt förhållande.

Och just där har jag fått uppfattningen av att betydande svagheter tyvvär inte är till ens fördel. Till exempel om man på första dejten skulle säga att man har stora sociala svårigheter, inga talanger, inget hopp om framtiden och är självmordsbenägen för att man hela tiden är deprimerad, manifestera detta i kroppsspråket etc.

Det låter mer som desperation och dålig självkänsla. Att kunna vara svag för mig är att kunna erkänna att man behöver andra och behöver hjälp, att kunna erkänna sina känslor, att kunna visa att man inte alltid är på topp eller inte alltid är trygg i sig själv. Det som får mig att bli riktigt attraherad är när det märks att en kille är osäker, men ändå verkar vara okej med att han är det. Han är trygg i att känna sig otrygg det vill säga.

Minns en gång då jag t.ex. snackade i telefon med nån tjej, och jag nämnde att jag kunde känna igen mig i de som har ADHD och Asperger i och med att jag är rätt mkt ensamvarg av mig och kan ha svårt med planeringen etc. varpå hon sa nåt i stil med att "smart av dig.. det är väl inga pluspoäng direkt att du berättar det där" med en besviken och nedlåtande ton. Bara som exempel här.

Men seriöst, det låter som en idiot-tjej och inte alls som en person som verkar vara intressant att prata med. En person som sitter och dömer på det sättet är väl inte särskilt attraktiv? Du hade lika gärna kunnat svara "ja men din kommentar gjorde inte mig särskilt upphetsad den iheller" med en besviken ton.

Det går inte att undvika heartbreaks om man är ute efter ett förhållande. Det är en del av det och en del av livet. Undviker man att bli hjärtsårad så undviker man oxå att få ett intimt förhållande.

Har lite svårt att hålla med där. Jag kan förstå din poäng på ett sätt, i att man måste vara äkta för att den andre ska kunna se vem man är på riktigt och att man därmed blottar sig själv vilket kan innebära en viss risk att bli sårad.
Men blir man sådär ordentligt katastrof-sårad så tror jag faktiskt det bottnar i en inre osäkerhet och att man inte riktigt tycker om sig själv i grunden.

Visst vore det kanske lite onaturligt om man aldrig någonsin blev sårad för någonting, men å andra sidan tror jag folk blir mer sårade än vad de ska behöva bli i denna värld, både av separationer och andra saker.
Skulle man ha personlig utveckling med meditation och avancerad yoga på schemat i varje skola skulle man nog undvika en hel del smärta hos folk.
Detta säger jag för att jag själv fått enormt positiv erfarenhet utav just dessa saker och upplever mig ha ett betydligt bättre självförtroende idag än förr.

För mig är det väldigt märkligt att fler inte får reda på sådant som kan hjälpa dem att utvecklas på många olika plan. Föreläser lite om just Asperger syndrom själv (kan väl erkänna här då att jag har en sådan diagnos) och nämner också där just detta med bristen på åtgärder i samhället. Istället för behandlingsprogram som t.ex. SonRise med sociala övningar, kroppskännedom etc. så är det kemiska tabletter och kontaktperson. Nu hårdrar jag kanske men lite så känner jag att det är.
Sedan ska alla som är annorlunda på minsta lilla vis sättas i särskilda fack och få etiketter på sig också.

Att kunna vara svag för mig är att kunna erkänna att man behöver andra och behöver hjälp, att kunna erkänna sina känslor, att kunna visa att man inte alltid är på topp eller inte alltid är trygg i sig själv.

Som sagt så tyder det ju just på självinsikt och styrka att kunna berätta om sådana saker, vilket är attraktivt i sig. Särskilt om man kan beskriva sina egna känslor på ett målande sätt vilket visar på empatisk förmåga och mognad/styrka.

Det som jag tror är alltså att vissa saker man signalerar är mer attraktiva än andra, och att det framför allt handlar om hur man beter sig överlag. Allt som signalerar goda gener är attraktivt, och goda gener ökar förutsättningen för överlevnad och reproduktion som jag förstått det. Jag vill ju helst skilja ut attraktion från kärlek till vänner och familj. Tror det faktiskt blir lättare för en själv att se vad saker handlar om då.

Och det viktigaste i livet anser jag som sagt vara den inre/spirituella utvecklingen. I den här världen är det många som tror det handlar om yttre saker som pengar och makt, vilket gör dem olyckliga eftersom de missar att kolla hur de egentligen mår innerst inne.

Men seriöst, det låter som en idiot-tjej och inte alls som en person som verkar vara intressant att prata med.

Nej jag blev fett irriterad efteråt. Men samtidigt också... hade hon inte sagt det så hade hon nog tänkt det, eller att det iaf. är något som antyder att jag inte skulle kunna klara av vissa saker i ett förhållande eller som farsa etc.
Så eftersom folk är så otroligt dömande överlag har jag lärt mig att man bör undanhålla sådana saker till en början. Men i den bästa av världar skulle det såklart inte behövas. Folk är inte idioter, de är bara osäkra och allmänt okunniga. Innerst inne har vi alla enorm potential - något som vi nästan förbjuds att se eller skryta om på något vis alls. Vi ska hållas i led och inte tycka vi är något.

Aha... nu förstår jag varför du pratar så konstigt. Du har observerat människors känslo-reaktioner på ett analytiskt sätt, vilket är väldigt vanligt bland aspbergare. Nu fattar jag hela grejen liksom :)

Har lite svårt att hålla med där. Jag kan förstå din poäng på ett sätt, i att man måste vara äkta för att den andre ska kunna se vem man är på riktigt och att man därmed blottar sig själv vilket kan innebära en viss risk att bli sårad.
Men blir man sådär ordentligt katastrof-sårad så tror jag faktiskt det bottnar i en inre osäkerhet och att man inte riktigt tycker om sig själv i grunden.

Jag håller med. Folk som till exempel begår självmord eftersom de har tagit slut med någon hade kunnat undvikas genom att dom jobbade mer med sitt självvärde. Dom tror att dom inte är någonting utan den personen.

Istället för behandlingsprogram som t.ex. SonRise med sociala övningar, kroppskännedom etc. så är det kemiska tabletter och kontaktperson. Nu hårdrar jag kanske men lite så känner jag att det är.

Håller med igen. Bokstavs-diagnoser är för mig en personlighet, inte en sjukdom som behöver medicineras.

Särskilt om man kan beskriva sina egna känslor på ett målande sätt vilket visar på empatisk förmåga och mognad/styrka.

Det som jag tror är alltså att vissa saker man signalerar är mer attraktiva än andra, och att det framför allt handlar om hur man beter sig överlag. Allt som signalerar goda gener är attraktivt, och goda gener ökar förutsättningen för överlevnad och reproduktion som jag förstått det.

Jag tror att människor som möts och faller för varandra gör det på ett mycket djupare och psykologiskt plan, vilket handlar om att utvecklas som person. Vi faller för människor som speglar oss själva, för att vi behöver lära oss se vad det är i oss själva vi behöver bli bättre på. Det finns inget genetiskt bra med att till exempel falla för ett rövhål som struntar i att arbeta eller håller på med kriminella affärer eller slår skiten ur sin tjej varje dag, men ändå faller många tjejer för såna killar. Det har att göra med att tjejerna behöver se sitt självvärde ( som ofta har att göra med att deras farsor inte var närvarande eller aggressiva ) inte att dom dras till skithögar för att skithögar har bra gener.

Jag vill ju helst skilja ut attraktion från kärlek till vänner och familj. Tror det faktiskt blir lättare för en själv att se vad saker handlar om då.

Gör det då om det känns bättre för dig. Personligen så ser jag ingen skillnad på kärleks-känslan som man har i hjärtat till vänner och familj och någon jag är kär i. Den enda skillnaden är att jag är attraherad.

Men samtidigt också... hade hon inte sagt det så hade hon nog tänkt det, eller att det iaf. är något som antyder att jag inte skulle kunna klara av vissa saker i ett förhållande eller som farsa etc.

Varför vänder du det mot dig själv? Hade du velat ha en tjej som beter sig så dömande? Tänk om era barn hade fått ADHD eller aspberger, hur bra hade hon kunnat hantera det liksom? Det var ju bara bra att hon sa det, för då vet du vad hon är för en typ.

Bokstavs-diagnoser är för mig en personlighet, inte en sjukdom som behöver medicineras.

Det är vissa kognitiva svårigheter som har flera orsaker, främst genetiska. Asperger/autism ska ha en viss koppling till testosteron enligt en del forskning, där man också sett att en autistisk hjärna har en struktur som kan liknas vid en extremvariant av en typiskt manlig hjärna. Detta kanske mest enligt Simon Baron Cohen på ARC. Intressant teori är det helt klart.
Dålig simultanförmåga, litet socialt intresse, mer tekniska/teoretiska intressen etc. skapade en tråd om det här förut nån gång också. Så Asperger kan ju då kanske ses som manligt på ett sätt då, vilket påverkar personligheten på vissa sätt men man är ju inte sin diagnos ändå. Det är viktigt att förstå.

Vi faller för människor som speglar oss själva, för att vi behöver lära oss se vad det är i oss själva vi behöver bli bättre på.

Vi faller mest för de som är lika oss eftersom det är tryggt och attraktivt med någon som är lik en själv och förstår en bättre än andra kanske gör då tror jag.

Det finns inget genetiskt bra med att till exempel falla för ett rövhål som struntar i att arbeta eller håller på med kriminella affärer eller slår skiten ur sin tjej varje dag

Undermedvetet triggas attraktion hos tjejer av handlingskraftiga killar som tar för sig och vet vad dom vill etc. enligt vad jag förstått. Och det ska ha med evolution att göra vad det är för preferenser man attraheras av. Antagligen är det så att rövhål med mycket pondus och social förmåga har bättre chans att överleva än mesiga killar överlag. Fast jag vet inte, jag bara tror att det finns naturliga förklaringar till allting, och även attraktion och det vi kallar "övernaturligt". Det vi kallar övernaturligt har vi ännu inte lyckats belägga/sätta förklaring på än bara t.ex. Tror man mår bra av att få saker förklarade för sig i allmänhet så man förstår vad som är vad.
Hörde till och med någon gång att kvinnor under sin mest fertila period av sin menstruationscykel brukar dras till mer farliga bad boys än annars. Finns mycket teorier där ute.

Den enda skillnaden är att jag är attraherad.

Det är just den skillnaden jag pratar om.

Varför vänder du det mot dig själv? Hade du velat ha en tjej som beter sig så dömande?

"Du har observerat människors känslo-reaktioner på ett analytiskt sätt, vilket är väldigt vanligt bland aspbergare" - på tal om dömande.

Och nej jag sa ju att jag blev irriterad där, men att tjejer/folk är dömande överlag. Därför bör man vara medveten om det så man kanske inte berättar på en gång om man skulle ha någon slags diagnos eller så. Detta oavsett om det är till tjejer, kolleger eller eventuella vänner.

Det är vissa kognitiva svårigheter som har flera orsaker, främst genetiska. Asperger/autism ska ha en viss koppling till testosteron enligt en del forskning, där man också sett att en autistisk hjärna har en struktur som kan liknas vid en extremvariant av en typiskt manlig hjärna. Detta kanske mest enligt Simon Baron Cohen på ARC. Intressant teori är det helt klart.
Dålig simultanförmåga, litet socialt intresse, mer tekniska/teoretiska intressen etc. skapade en tråd om det här förut nån gång också. Så Asperger kan ju då kanske ses som manligt på ett sätt då, vilket påverkar personligheten på vissa sätt men man är ju inte sin diagnos ändå. Det är viktigt att förstå.

Men fortfarande ingen sjukdom. Jag har arbetat med barn som har diagnosen, det är inget fel på dem, det är fel på systemet som anser att alla barn och individer ska passa in i en särskild mall.

Vi faller mest för de som är lika oss eftersom det är tryggt och attraktivt med någon som är lik en själv och förstår en bättre än andra kanske gör då tror jag.

Inte bara de positiva sakerna. De positiva ser man ofta förbi. Jag kan ta mig själv som exempel. Den senaste killen jag träffade upplevde jag inte brydde sig särskilt mycket om mig, vilket fick mig att inse att jag behövde bli bättre på att ta hand om mig själv och även inse att det var en total projicering. Han brydde sig faktiskt, jag kunde bara inte se det då eftersom jag totalt struntade i mig själv. Alla människor man har omkring sig är projektioner och speglingar, upplever jag.

Undermedvetet triggas attraktion hos tjejer av handlingskraftiga killar som tar för sig och vet vad dom vill etc. enligt vad jag förstått. Och det ska ha med evolution att göra vad det är för preferenser man attraheras av. Antagligen är det så att rövhål med mycket pondus och social förmåga har bättre chans att överleva än mesiga killar överlag. Fast jag vet inte, jag bara tror att det finns naturliga förklaringar till allting, och även attraktion och det vi kallar "övernaturligt". Det vi kallar övernaturligt har vi ännu inte lyckats belägga/sätta förklaring på än bara t.ex. Tror man mår bra av att få saker förklarade för sig i allmänhet så man förstår vad som är vad.
Hörde till och med någon gång att kvinnor under sin mest fertila period av sin menstruationscykel brukar dras till mer farliga bad boys än annars. Finns mycket teorier där ute.

Vilket jag personligen inte alls tror på. Jag drogs till rövhål för inte längesedan, men ju mer jag lär mig att ta hand om mig själv, desto mer har mina preferenser förändrats. Om man inte vill dra till sig rövhål, så får man oxå sluta se sig själv som en skithög.

på tal om dömande.

Ja det var kanske lite dömande och kom ut lite fel. Men jag förstår dig på ett annat sätt nu, det var väl det jag försökte säga.

Och nej jag sa ju att jag blev irriterad där, men att tjejer/folk är dömande överlag. Därför bör man vara medveten om det så man kanske inte berättar på en gång om man skulle ha någon slags diagnos eller så. Detta oavsett om det är till tjejer, kolleger eller eventuella vänner.

Det handlar inte om att folk är dömande, anser jag. Det handlar om att inte vräka ur sig sin livs historia det första man gör när man pratar med någon ny person, med just den anledningen att man ger intrycket av att inte vara särskilt intresserad av att lära känna den andra personen och mer intresserad av att höra sin egen röst. Sen är det ju bättre för ens egen skull att man inte berättar intima saker för någon man inte ens vet om att man kan lita på. Fast du sa ju inte att du hade en diagnos, jag tyckte inte alls det du sa var något att reagera på, utan att det var tjejen som hade problem.

Men fortfarande ingen sjukdom.

Ingen sjukdom direkt nej. Sjukdom innebär att man kan bli botad och frisk, men Asperger ska ha med hjärnans funktionalitet att göra. Dock finns det mycket man kan göra för att träna upp sin hjärna i olika avseenden, på sätt vi kanske inte ens är medvetna om ännu. Men många tror ju typ att man alltid har samma svårigheter livet ut och en diagnos kan därav också ha en något kontraproduktiv och stämplande effekt på individen. Tycker den haft det på mig också till viss del.

Inte bara de positiva sakerna.

Inte bara styrkorna menar du? Nä om man ser svagheter hos den andre man känner igen så innebär det ju att man är lika varandra också och har "samma skräp bakom skärmen" så att säga. Men en sak är att ha egenskaper som av samhället allmänt betecknas som positiva, t.ex. som att vara ärlig och snäll.
En annan sak är om man lyckas attrahera med det. Är man väldigt snäll och intresserad kan det tolkas som mer desperat än den som inte är det t.ex.
Mindre positiva saker som t.ex. en övertro på sig själv och allmän kaxighet/stygghet kan ju tyvvär fungera som attraktivt för vissa tjejer som har dålig självkänsla själva och inte kan se att det är en stor skit som hon inte blir lycklig med etc. Tror jag iaf.

Vilket jag personligen inte alls tror på.

Jag säger inte att tjejer dras till rövhål för att de vill ha ett rövhål. "De", eller många iaf. dras till dem för att de utstrålar saker som tolkas som attraktiva i vissa avseenden, som pondus, handlingskraft etc. Så är min uppfattning iaf.

Det handlar inte om att folk är dömande, anser jag.

Min uppfattning är lite så överlag ändå. Tror det beror lite på det stressiga samhället som prioriterar den vänstra hjärnhalvan framför den högra. Av samma anledning mår nog många dåligt också.

Hittade det här för ett tag sedan:

http://youtu.be/jtiWGBPVGv0?t=37m22s

Dock finns det mycket man kan göra för att träna upp sin hjärna i olika avseenden, på sätt vi kanske inte ens är medvetna om ännu. Men många tror ju typ att man alltid har samma svårigheter livet ut och en diagnos kan därav också ha en något kontraproduktiv och stämplande effekt på individen. Tycker den haft det på mig också till viss del.

Absolut. Men så är det ju med alla människor. Vi har alla saker vi behöver bli bättre på och träna upp för att både bli bättre socialt och känslomässigt, det är inget som är speciellt för de med bokstavsdiagnoser. Ibland tror jag att jag själv har aspberger bara för att jag hatar att behöva läsa av vad det är människor egentligen menar, även om jag vet om att jag kan göra det. Jag tror livet hade varit mycket enklare för alla människor om vi slutade prata i koder.

Inte bara styrkorna menar du? Nä om man ser svagheter hos den andre man känner igen så innebär det ju att man är lika varandra också och har "samma skräp bakom skärmen" så att säga. Men en sak är att ha egenskaper som av samhället allmänt betecknas som positiva, t.ex. som att vara ärlig och snäll.
En annan sak är om man lyckas attrahera med det. Är man väldigt snäll och intresserad kan det tolkas som mer desperat än den som inte är det t.ex.
Mindre positiva saker som t.ex. en övertro på sig själv och allmän kaxighet/stygghet kan ju tyvvär fungera som attraktivt för vissa tjejer som har dålig självkänsla själva och inte kan se att det är en stor skit som hon inte blir lycklig med etc. Tror jag iaf.

O jag tror att vi speglar oss och projicerar egenskaper som vi behöver se i oss själva. Du var väl intresserad av andlighet och spiritualitet? De flesta inom andlighet pratar om det här med spegling. Inte om gener.

Min uppfattning är lite så överlag ändå. Tror det beror lite på det stressiga samhället som prioriterar den vänstra hjärnhalvan framför den högra.

Kanske. Men vad vet vi? Det är ju varken mitt eller ditt problem vad människor har för åsikter om diagnoser. Det viktigaste är att man accepterar sig själv.

På tal om bokstavsdiagnoser. Hela intervjun är jätteintressant men om du inte pallar med allt så spola fram till 15.00

Istället för behandlingsprogram som t.ex. SonRise med sociala övningar, kroppskännedom etc. så är det kemiska tabletter och kontaktperson.

ok jag måste fråga vad det är för tabletter du menar man skulle få för sin asperger, för såvitt jag vet så medicineras inte asperger, menar du typ sömnmedicin och ångestdämpande?

SofiaBayo

Det är ju varken mitt eller ditt problem vad människor har för åsikter om diagnoser

tyvärr blir det mitt (och alla andra med diagnoser också) problem när folk har konstiga åsikter om våra diagnoser. om oss som individer. det blir mitt problem om jag blir bemött risigt för att någon tror sig fatta hur jag fungerar för att de har en vän med samma diagnos som jag t.ex.

så nej, det är inte bara att acceptera sig själv. andras attityd spelar enorm roll.

junkgirl


Det blir ditt problem när du bryr dig om vad andra tycker. Det spelar ingen roll om det handlar om en diagnos, att du är handikappad, psykiskt sjuk, har ett svensson-liv, lever som en bohem, är muslim, ateist osv osv. Folk kommer alltid ha åsikter kring allt möjligt. Enligt min egen upplevelse så blir livet mycket enklare om jag slutar sitta och vänta på att alla andra ska godkänna mig innan jag själv kan tycka att jag är okej.

SofiaBayo

självklart är det ett problem att bli dåligt bemött på grund av folks fördomar, oavsett hur lite man än må ta åt sig så kan det ju vara ett helt verkligt hinder i ens liv.

Misery_chick

Jag tror absolut att det kan kännas som ett verkligt hinder i ens liv, om man lägger all sin energi på människor som bemöter en dåligt och dömande.

SofiaBayo

fast alltså nu får du det att låta som om diskriminering är ett hjärnspöke.
det kan absolut vara ett verkligt hinder.

exempel:
http://fof.se/tidning/2012/5/omstridd-diagnos-stoppar-lokforare

Nu syftade jag dock mest på personliga relationer, inte på yrkeslivet. Men även så, så är det lika viktigt att man inte låter andra människor lägga värde i en som person bara för att dom anser att man inte är lämplig för något. Ens personliga värde ligger i hur man ser på sig själv, inte i hur andra ser dig.

Lokförare och asperbergers hahaha.

Förlåt att jag skrattar, men det är fan mig hilarious! :D