Skillnad på attraktion och kärlek?

ptja, många av oss gillar tåg. ^_^

SofiaBayo

skojar du? diskriminering är ett verkligt och omfattande problem. jag tar sällan åt mig av människors dåliga åsikter om mig, men det blir förbannat svårt att leva ett bra liv om människor runt omkring en behandlar en som att man är mentalt efterbliven.
bortsett från ren diskriminering är det f.ö. förbannat tröttsamt med människors korkade fördomar och hur lite jag än tar åt mig eller blir ledsen av dem så står de i vägen för bra relationer och normala konversationer. hur fasen ska man orka stå och prata med någon som säger saker som "javisstja, du har ju ASPERGERS! klart att du inte förstår vad som var roligt i mitt skämt" om man kritiserar t.ex. ett rasistiskt eller sexistiskt skämt.

du kan ju prova själv och se hur kul det är att bli bemött som en idiot överallt. det rubbar inte min självuppfattning men det tröttar ut mig och gör mig irriterad och ledsen över att jag inte ens kan ha en normal konversation med vissa människor.

junkgirl

Folk tycker antagligen jag är konstig och märklig hela tiden. Antagligen för att jag är rätt inne i andlighet, ofta pratar om kärlek, säger vad jag tycker och tänker osv osv. Men vad andra tycker om mig har jag insett inte är mitt problem. Vissa gillar mig, andra gör det inte. Jag kan inte förändra hur folk ser på mig. Det enda jag faktiskt kan förändra är hur jag ser på mig själv. Sen har jag även märkt att jag projicerar saker på människor som egentligen ligger hos mig själv. Eftersom jag förväntar mig att folk ska tycka att jag är konstig så går jag in med den inställningen när jag träffar nya människor, vilket både gör att jag beter mig mer konstigt eftersom jag blir nervös och dessutom dömande mot dem. I många av fallen är man mer dömande mot sig själv och andra, än vad andra är mot en själv. De flesta människor är alldeles för självupptagna för att orka bry sig eller ha en åsikt om andra.

För övrigt så tycker jag det är märkligt att du tycker att alla borde veta hur man ska behandla dig eftersom du har aspberger. Du drar liksom slutsatsen att dom är elaka bara för att dom inte beter sig exakt som du vill. Välkommen till verkligheten. I verkligheten beter sig människor inte alltid så kärleksfullt och respektfullt som man vill, men det behöver inte betyda att man måste sänka sitt eget värde.

För övrigt så tycker jag det är märkligt att du tycker att alla borde veta hur man ska behandla dig eftersom du har aspberger.

jag tror inte hon menade så, däremot så har många den felaktiga inställningen att folk med npf är efterblivna, och behandlar därmed folk med npf därefter.

misery


och vad jag menar är att man inte har någon makt att bestämma vad andra tycker om en. Jag kan försöka informera människor om saker, men det är inte säkert att dom lyssnar. Jag kan vänta på att människor äntligen kommer till insikt, men då kan jag hinna bli väldigt gammal. Det kanske låter hårt, men det är min upplevelse. Det enda jag kan bestämma och faktiskt har kontroll över är vad jag tycker om mig själv.

Det intressanta med det är att jag blir en mycket roligare och trevligare människa att vara med när jag gillar mig själv. Winwin-situation :)

Börjar bli offtopic nu. Men på tal om allt detta med att vara dömande, osäker och vänsterhjärnhalve-dominant:

Hon är grym. Älskar klippet där hon berättar hela historian kring hennes stroke.

Det är detta jag försöker få dig att se så jag ska förklara det på ett sätt som du förstår. När du sitter och försöker placera in människor och vad dom attraheras till i fack så är du i din vänstra hjärnhalva. Du försöker placera in och fundera ut vad det är som attraherar. Attraktion handlar om saker som sitter mycket djupare och är mer andligt än vad man tror. Vi speglar oss själva i andra hela tiden, för vi är dom.

När du sitter och försöker placera in människor och vad dom attraheras till i fack så är du i din vänstra hjärnhalva. Du försöker placera in och fundera ut vad det är som attraherar.

Fast nu låter det lite som du minsann vet vad som är sant och inte. Jag har aldrig påstått mig veta vad som är sant. Jag tror däremot ganska starkt på att det finns generella saker som triggar attraktion hos människor, och att preferenserna man har för vad som är attraktivt och inte sitter i ens gener. Det ska finnas en evolutionär förklaring till detta.
Detta gäller även då hos andra arter än människan. T.ex. ska påfågel-hannens fjädrar inte vara till för att flyga med/överleva utan enbart för att signalera hälsosamma gener. Den behöver alltså inte fjädrarna i något annat syfte än att locka till sig honor.
Samma parallell kanske man då kan dra till människors vackra/symmetriska utseende, vilket inte heller behövs för att överleva egentligen utan i princip enbart ska signalera goda gener.

Attraktion handlar om saker som sitter mycket djupare och är mer andligt än vad man tror.

Om man inte försöker hitta förklaringar till vissa fenomen utan istället bara säger att "det är andligt" och övernaturligt och nöjer sig med det, så tror jag man gör sig själv en otjänst. Bättre att söka förklaringar tror jag.

Jag tror definitivt på att t.ex. Kundalini yoga och Falun Gong (som förbjuds i Kina) har enormt positiva effekter på hälsan. Enligt min uppfattning så är spirituell och andlig utveckling detsamma som personlig utveckling i att bli psykiskt stark.
Andlighet tror jag alltså bara är en term som innebär allt som har att göra med psyket, livsenergin/chi; det man lyckas få balans och utveckling i genom t.ex. Yoga.

Vi har nog alla potentialen inom oss att nå en betydligt högre nivå av personlig utveckling än vad vi är medvetna om. Vi skulle kunna bli tusen gånger starkare inom oss än vad vi generellt sett är just nu, om bara samhällets makthavare ville ha det så.

Länk till en studie i Kundalini Yoga här: http://articles.nithyananda.org/2012/05/scientific-study-of-kundalini/

97% of participants reported recovery from depression
89% of participants reported freedom from phobias
82% of participants reported freedom from anger and frustration
88% of participants showed marked recovery from insomnia
76 % of participants reported recovery from panic attacks
76% of participants reported freedom from insecurity
73 % of participants reported an increase in mental focus
71% of participants reported freedom from mood swings

I ett läge då man uppnått enorm psykisk styrka tror jag man bryr sig allt mindre om man lyckas attrahera andra eller inte. Blir man lämnad eller 'bedragen' tar man nog åt sig betydligt mindre etc. Men du verkar bestämt vilja hävda att alla minsann måste lida av sådana saker, vilket jag inte alls vill hålla med om.

Tror det är samhället som får oss att tro att det ska vara så, och att ensamhet innebär lidande, kärlek innebär lidande, livet innebär lidande och att vi alla är små syndare som inte är värda ett piss. Kalla mig gärna konstig och onormal för att jag har dessa åsikter, för normal är det sista jag vill vara.

Fast nu låter det lite som du minsann vet vad som är sant och inte. Jag har aldrig påstått mig veta vad som är sant.

Fast det påstår du ju själv oxå :P

Detta gäller även då hos andra arter än människan. T.ex. ska påfågel-hannens fjädrar inte vara till för att flyga med/överleva utan enbart för att signalera hälsosamma gener. Den behöver alltså inte fjädrarna i något annat syfte än att locka till sig honor.
Samma parallell kanske man då kan dra till människors vackra/symmetriska utseende, vilket inte heller behövs för att överleva egentligen utan i princip enbart ska signalera goda gener.

Fast det blir mer komplext när man jämför det med djur. När vi människor söker efter en partner så är ju de flesta även ute efter en livspartner och själsfrände, en bästa vän. Många idag vill inte ens ha barn. Människor är mycket mer komplexa än djur. Dom kan i princip våldföra sig på en hona för att instinkten är så stark utan att känna medkänsla, hos oss är medkänsla en del av den mänskliga upplevelsen och därför tror jag attraktion handlar om så mycket mer än bara gener.

Om man inte försöker hitta förklaringar till vissa fenomen utan istället bara säger att "det är andligt" och övernaturligt och nöjer sig med det, så tror jag man gör sig själv en otjänst. Bättre att söka förklaringar tror jag.

Din sorts anledningar gör att människor opererar om sig för att se ut som barbiedockor, och slutar vara sig själv för att bli godkända. Jag anser inte att det är naturliga beteenden. För några 100 år sedan ansåg man dessutom att fetma och att vara kritivit var något vackert eftersom det signalerade rikedom. Idag är det tvärtom. Vad som är generellt attraktivt förändras med vad samhället anser vara vackert, och därför kan det inte finnas något som är generellt attraktivt som sitter i våra gener.

Men du verkar bestämt vilja hävda att alla minsann måste lida av sådana saker, vilket jag inte alls vill hålla med om.

Sorg är en del av att vara mänsklig och att känna sorg när någon försvinner ur ens liv är helt normalt. Att vara stenkall och inte bry sig när någon försvinner anser jag inte vara riktigt normalt. Då är man antingen känslomässigt avstängd, eller så har man aldrig vågat komma den personen tillräckligt nära som ett skydd för att bli sårad. De är det som jag försöker framhävda. Sen tror jag definitivt att man hanterar sorgen bättre om man är trygg i sig själv.

Vad som är generellt attraktivt förändras med vad samhället anser vara vackert, och därför kan det inte finnas något som är generellt attraktivt som sitter i våra gener.

nja, det där är ju inte helt sant, vissa saker ändras efter hur samhället ändras, absolut, men vissa saker förändras inte, ett symmetriskt ansikte har såvitt jag vet alltid ansetts vackert, till exempel.

misery

Vad som anses vara symmetriskt är påverkat av samhällsidealet. Tittar du på bilder på adelsmän från 1700-talet så har alla stora näsor. Det behöver inte betyda att alla av dom hade stora näsor, utan att man då ansåg att det var något attraktivt och därför målade dem större på bilderna.

nu förstår jag inte riktigt hur du tänker.
jag menar alltså symmetriskt som i att ansiktshalvorna är så lika varandra som möjligt, symmetri har ingenting med storlek på näsor att göra.

SofiaBayo

För övrigt så tycker jag det är märkligt att du tycker att alla borde veta hur man ska behandla dig eftersom du har aspberger.

först och främst stavas det aspergers, inget b. och ja, jag förväntar mig vanlig jävla hyfs och normal respekt. samma som man bör ge alla människor. det har inget med min diagnos att göra. jag vill alltså inte ha specialbehandling, jag vill bli behandlad som en normal människa.
när någon behandlar mig annorlunda från hur de behandlar andra pga att de tror att jag är efterbliven så är det ett problem, även om det inte sänker min självkänsla.

Misery_chick

ok.


junkgirl

Man blir inte alltid behandlad med kärlek och respekt trots att man inte har någon diagnos. Det kan ha att göra med att personen är kvinna, invandrare, eller andra smågrejer som folk bestämmer sig för att störa sig på. Välkommen till verkligheten. Du är inte speciell.

SofiaBayo

du, håll käften. du har ingen aning om vem jag är eller hur jag blivit bemött hela mitt liv. du verkar inte veta ett skit om diskriminering eller ens hur man är hyfsat artig mot andra. var inte så jävla tvärsäker på att du vet hur man ska må över hur jävla fittigt folk behandlar en.

bara... håll käften.

SofiaBayo

Man blir inte alltid behandlad med kärlek och respekt trots att man inte har någon diagnos. Det kan ha att göra med att personen är kvinna, invandrare, eller andra smågrejer som folk bestämmer sig för att störa sig på. Välkommen till verkligheten. Du är inte speciell.

vad är det du vill ha fram här?
ska man bara tolerera att folk behandlar en illa för att man är kvinna/invandrare/har en diagnos eftersom verkligheten ser ut så?

Sen så kan man ha stor nästa men ändå se bra ut rent symmetriskt




Att det här med allt är relativt och att alla kan göra vad som helst när som helst etc. och att det bara är hur man uppfattar sig själv som spelar roll håller inte riktigt... Men uppfattar man sig på ett visst sätt brukar folk behandla en därefter, går liksom runt i en cirkel.

dock inte alltid. jag uppfattar mig själv som stark och smart, inte fan blir jag oftast behandlad på det sättet. människor går mycket på ens yttre attribut också och väljer man som jag att tatuera sig och färga håret ger det vissa människor idén att de kan behandla en hur risigt som helst. andra är nyfikna och trevligt frågvisa, men många ser ner på en för att man har mage att gå runt och se ut som man trivs bäst.

att gå förbi tullen med starkt färgat hår ger en t.ex. ofta mer problem än "normala" människor måste stå ut med. men det är väl bara för mig att inte ta illa upp när de visiterar mig helt utan grund? eller? vissa människor alltså.... att sitta på sin priviligierade plats ovanför många andra och tycka att de som beklagar sig över fullkomligt vidrig behandling bara ska ta sig en titt i spegeln och gilla vad de ser.... jag blir oerhört provocerad av den attityden.

och då har jag inte ens gått in på oss som de facto har medfödda attribut och blir behandlade illa pga något vi inte ens valt själva... (hudfärg, hårfärg, sexuell läggning, diagnoser etc)

Absolut, junkgirl, det är ett skitsamhälle har också blivit behandlad som skit pga yttre attribut men en fjärt i rymden mot vad vissa får utstå...

Det är ju lättare att se sig själv som "bra" om andra ser en som det och viceversa, men ibland är man helt enkelt utdömd på förhand

jepp, och som priviligierad på vissa plan (är t.ex. vit) så tänker iaf inte jag sitta och tycka att de som blir uselt behandlade pga att de inte har privilegier bara ska älska sig själva och gilla läget.

VRGHNHS: Vet ej om fan om det är räknas som en stor näsa, den är visserligen inte som "idealet" här i väst, men den ser ut som typ vilken Jennifer Aniston näsa som helst hehe.

Googlade lite bilder nu, har hon opererat näsan eller något? Jag minns henne främst från tv-serien Ferris Bueller och där hade hon en typiskt grekisk näsa hehe. Men nu på senare bilder så verkar hon ha "fixat" till den :S


Then




Now




Kan vara smink och ljus också.

Fast det påstår du ju själv oxå :P

Kan va svårt att argumentera för sin sak utan att låta lite för tvärsäker kanske, men jag vill bara komma fram till sanningen. Dina motargument är dock intressanta och får mig att tänka till lite. Det innebär dock inte att jag håller med i allt du säger.

Människor är mycket mer komplexa än djur.

Det tar inte bort faktumet att vi också är djur, om än mer komplexa.

Din sorts anledningar gör att människor opererar om sig för att se ut som barbiedockor, och slutar vara sig själv för att bli godkända.

Det är återigen inte så att jag har åsikten att enbart supermodeller är attraktiva eller värda att vara omtyckta etc. Men det är ju skillnad på ens egna åsikter och folk i allmänhets, samt de preferenser som någonstans sitter förprogrammerat i generna (som inte enbart har med utseende att göra).

Sorg är en del av att vara mänsklig och att känna sorg när någon försvinner ur ens liv är helt normalt. Att vara stenkall och inte bry sig när någon försvinner anser jag inte vara riktigt normalt.

Som sagt tror jag att sorg/oro/psykisk ohälsa kommer uppstå hos en själv någon gång i livet hur man än gör, särskilt i denna värld. Men, att bli totalt förkrossad när någon inte längre attraheras av en, gör slut, är otrogen etc. tror jag som sagt går att undvika om man satsar mer på att få en stadig grund i sig själv.

Klart man alltid kan bli lite ledsen av att någon man stått nära inte längre finns eller gjort slut. Men har man stark grund, nära kontakter i övrigt och vet vem man är så uppstår nog inte den ledsamheten på ett lika katastrof-artat sätt som det gör hos många. Det är också där jag återigen vill påpeka vilket hårt och kallt samhälle vi lever i där folk är osäkra, inte kan vara sociala i hissen och mer sociala på facebook och söker bekräftelse genom att lägga upp bilder på ens senaste kamerapose etc.
Ligger det något i det eller är det bara jag som tycker?

junkgirl

Jag håller gärna käften. Det var du som satte igång diskussionen, inte jag.Jag vet att jag kan låta hård, men jag brukar sällan dalta med folk. Jag behandlar dig precis som jag skulle behandla någon annan.


Misery

Min poäng är att om man ska sitta och vänta på att andra ska sluta diskriminera för att äntligen själv må bra, så lär man få vänta länge.Det behöver inte betyda att man inte ska göra något åt det, utan bara sluta lägga in sitt själv-värde kring hur andra beter sig.

Xlnt

samt de preferenser som någonstans sitter förprogrammerat i generna (som inte enbart har med utseende att göra).

Så vilka preferenser är eviga och har alltid varit eviga?

Men, att bli totalt förkrossad när någon inte längre attraheras av en, gör slut, är otrogen etc. tror jag som sagt går att undvika om man satsar mer på att få en stadig grund i sig själv.

Jag håller med.

Ligger det något i det eller är det bara jag som tycker?

Tyvärr är det så att detta samhället är väldigt induvidualistiskt. De flesta har glömt bort kollektivet och att vi faktiskt behöver och är beroende av varandra.

SB


jag förstår inte vad du svarar på riktigt nu, om något så var det väl just en önskan att behandlas som andra som junkgirl uttryckte, inte att "bli daltad med", och det är väl ändå ingen som sagt ett ord om att "sitta och vänta på att andra ska sluta diskriminera".

Så vilka preferenser är eviga och har alltid varit eviga?

Känns som jag får upprepa mig här rätt mycket hehe.. men som sagt; allt som visar på stark överlevnadspotential som t.ex. hög stauts, god social förmåga, intelligens, fantasi, humor, pondus etc. är attraktivt. Även utseendet spelar roll eftersom ett symmetriskt utseende där man dessutom liknar varandra i viss mån signalerar både bra gener och att man kanske är lika (trygghet). Och nu säger jag inte att utseendet är allt, bara att det spelar roll för attraktionen.

Om jag ska ta ett konkret exempel då; går man ut på krogen är det bra att t.ex. vara där med flera personer i god stämning och se ut att ha roligt, för då ska det signalera att man är social/populär och positiv, stark etc. Annorlunda klädstil, originalitet och att sticka ut i allmänhet är bra eftersom det visar att man vågar sådant andra kanske inte vågar etc. Men nu är det just attraktion jag syftar på och inte hur jag själv anser att man ska vara till varje pris som människa för att duga om du förstår vad jag menar.

Alla måste känna att de duger som de är, vilket många dock inte gör p.g.a. olika samhällsideal eller för att de inte lyckas få andra att bli attraherade av en.
Men som sagt tror jag det är viktigast att satsa på att bli en stark person och må bra i sig själv, mer än att se utåt på vilka som attraheras av en, vad andra tycker om en etc. och döma sig själv efter det. Viktigt med nära relationer och att bli grundad i vem man är.
Då ökar man också förutsättningen för att sedan vara både attraktiv och få förhållanden att fungera bra.

Tyvärr är det så att detta samhället är väldigt induvidualistiskt. De flesta har glömt bort kollektivet och att vi faktiskt behöver och är beroende av varandra.

Håller med där.

Misery_chick

ok


xlnt


Specifera vad du menar med hög status, social förmåga och intelligens och pondus. Kan inte sådant vara beroende av betraktarens ögon?

Och nu säger jag inte att utseendet är allt, bara att det spelar roll för attraktionen.

Om media hade gått ut med att "nu är det inne med att ha ett osymetriskt utseende" och alla modeller började ha ett sådant. Tror du folk hade ändrat vad dom tyckte var attraktivt, eller tror du att våra gener hade sagt "nej nej, de där blir jag inte kåt på"?

går man ut på krogen är det bra att t.ex. vara där med flera personer i god stämning och se ut att ha roligt, för då ska det signalera att man är social/populär och positiv, stark etc.

Det där låter faktiskt som en 15-åring. Jag har faktiskt träffat på tjejer som varit ute själva utan kompisar, och tycker det är sjukt coolt. Jag hade lätt kunnat hångla med och tycka att en sådan person var attraktiv. Jag tror även många andra hade kunnat det. Det där har enbart att göra med folks bekräftelse. Det finns en allmän uppfattning att det är töntigt att vara ute själv, samtidigt som folk tycker det är häftigt med de som gör det. Hade alla människor slutat vara rädda för att gå ut på krogen ensamma för att inte uppfattas fel, så hade fler gjort det. Det har inte med gener att göra, det har att göra med att vi är rädda för att inte bli godkända. En person som är ute själv och verkar bekväm med det, anser jag signalera mycket mer styrka.

Men som sagt tror jag det är viktigast att satsa på att bli en stark person och må bra i sig själv, mer än att se utåt på vilka som attraheras av en, vad andra tycker om en etc. och döma sig själv efter det.

Men ändå går du hårt in för att det är viktigt att ha vissa egenskaper ( som tydligen ska sitta i generna för vad folk blir kåta på ) för att kunna bli attraktiv? Jag tycker du motsäger dig själv där.

För övrigt så är det roligt att du startade denna tråden :) Filosofi-forumet tenderar att vara rätt dött annars!

Specifera vad du menar med hög status, social förmåga och intelligens och pondus. Kan inte sådant vara beroende av betraktarens ögon?

Finns ju vissa allmänna saker i ens beteende som signalerar att man besitter dessa egenskaper mer än andra etc. Sedan finns det yttre saker som stort socialt nätverk, bra jobb som kan tyda på att man har hög status, social förmåga och intelligens.
Beteendemässigt kan det t.ex. vara att man verkar självsäker och inte har problem att kontakta andra, att man är intressant att prata med då man kan skämta om vad som helst, verkar intelligent genom att föra fram logiska argument, har en egen vilja och inte blir överkörd av andra etc.

tror du att våra gener hade sagt "nej nej, de där blir jag inte kåt på"?

Det handlar inte mest om vad media försöker påvisa som attraktivt, men om media hade gått ut och sagt att nu är det attraktivt att väga 500 kilo och inte ta hand om sin kropp eller hygien hade nog de flesta reagerat med att tycka det var väldigt märkligt av media att påstå detta. Våra naturliga instinkter för vad som är attraktivt hade nog inte ändrats så mycket nej.

Det där låter faktiskt som en 15-åring. Jag har faktiskt träffat på tjejer som varit ute själva utan kompisar, och tycker det är sjukt coolt.

Jag har varit ute själv många gånger och ser inget fel i det. Men nu är det inte mig själv jag pratar om utan vad folk reagerar på för signaler i allmänhet.
En ensam kille som sitter för sig själv och ser nere ut blir i regel sällan kontaktad av tjejer på krogen, tyvvär. En ensam tjej har däremot större chans att bli kontaktad av killar (särskilt om hon ser bra ut) eftersom det fungerar på det viset i den här sociala kulturen, samt till viss del i vårt genetiska arv. Min uppfattning iaf.

Om det ser ut som att man har väldigt roligt och har många vänner med sig är som sagt chansen större att man signalerar sådant som är positivt ur ren attraktions-synvinkel så att säga. Inte så att jag vill att det ska vara så, jag bara konstaterar att det verkar vara så.

En person som är ute själv och verkar bekväm med det, anser jag signalera mycket mer styrka.

Om en kille är ute själv och tar kontakt med tjejer utan problem så absolut; det kan sticka ut en del och vara attraktivt. Att visa styrka på det viset är bra, men om man dessutom har många vänner omkring sig så signalerar det social status vilket är ännu mer plus vad jag förstått - om man vill attrahera så mkt som möjligt d.v.s.

Men ändå går du hårt in för att det är viktigt att ha vissa egenskaper ( som tydligen ska sitta i generna för vad folk blir kåta på ) för att kunna bli attraktiv? Jag tycker du motsäger dig själv där.

Om man vill attrahera så många som möjligt är det kanske viktigt.
Men då vill jag återigen påpeka att det viktigaste bör vara en stark självbild och att man är nöjd med sig själv oavsett om andra sedan attraheras av en eller inte. Attraktion bör alltså inte vara prio ett.
Trådens stora fråga var ju om det fanns en distinktion mellan attraktion och kärlek, och vad äkta kärlek egentligen är om den nu finns. Själv vet jag ju inte, men det kan vara intressant att spekulera i.

Jag tror inte att äkta kärlek finns på det sättet vi tror att den finns.
Jag tror däremot att stark och djup förälskelse, när man är "dödskär" i princip är detsamma som väldigt stark och djup attraktion.
Man har lärt känna en person man är trygg med som visat sig vara otroligt stark och besitta enormt attraktiva egenskaper som t.ex. hög empati, social förmåga, hög status, intelligens etc. och att dessa saker verkar äkta hos personen i fråga (alltså inte påklistrat/fake).
Då ökar ens dragningskraft till denna person och man vill inte släppa den i första taget. Undermedvetet signalerar denna person bra överlevnadspotential, vilket också kommer föras vidare till eventuella barn som också får dennes gener.

Men grejen är då att om man hakar upp sig på denna person för mycket, och på en romantisk monogam bild där man lever lyckliga tillsammans i alla sina dagar.. vad händer när personen gör slut plötsligt? Är man inte stark i sig själv så finns ju risken att man kanske inte ens vill leva längre. Så återigen tror jag fler borde satsa på att bli starkare i sig själva, och inte haka upp sig för mycket på om de är attraktiva utåt sett. Se inåt istället för utåt kort och gott.
Allt för många bryr sig nog om det yttre, om vad samhällets ideal säger etc. och jag misstänker att det har att göra med just en brist på inre styrka.

Finns ju vissa allmänna saker i ens beteende som signalerar att man besitter dessa egenskaper mer än andra etc. Sedan finns det yttre saker som stort socialt nätverk, bra jobb som kan tyda på att man har hög status, social förmåga och intelligens.
Beteendemässigt kan det t.ex. vara att man verkar självsäker och inte har problem att kontakta andra, att man är intressant att prata med då man kan skämta om vad som helst, verkar intelligent genom att föra fram logiska argument, har en egen vilja och inte blir överkörd av andra etc.

Men nu antar jag att detta är dina egna spekulationer, eftersom det egentligen inte finns vetenskapliga bevis för det du säger. Inte för det jag säger iheller för den delen. Men båda vi två har observerat det på olika sätt.

Det handlar inte mest om vad media försöker påvisa som attraktivt, men om media hade gått ut och sagt att nu är det attraktivt att väga 500 kilo och inte ta hand om sin kropp eller hygien hade nog de flesta reagerat med att tycka det var väldigt märkligt av media att påstå detta. Våra naturliga instinkter för vad som är attraktivt hade nog inte ändrats så mycket nej.

Fast människor idag försöker sträva efter att se ut som svältfödda modeller som visar revbenen och antagligen inte äter särskilt mycket? Folk tycker till och med det är snyggt, fastän det inte är hälsosamt. Jag tror du underskattar media mer än vad du tror.

En ensam kille som sitter för sig själv och ser nere ut blir i regel sällan kontaktad av tjejer på krogen, tyvvär. En ensam tjej har däremot större chans att bli kontaktad av killar (särskilt om hon ser bra ut) eftersom det fungerar på det viset i den här sociala kulturen, samt till viss del i vårt genetiska arv. Min uppfattning iaf.

Vilket då innebär att det faktiskt är möjligt att vara ute ensam och ändå attrahera människor.

Jag tror inte att äkta kärlek finns på det sättet vi tror att den finns.

Du menar den här kärleken vi ser på film, där dom rider iväg på en vit häst och lever lyckliga i alla sina dagar? Nej, det tror inte jag iheller.

Man har lärt känna en person man är trygg med som visat sig vara otroligt stark och besitta enormt attraktiva egenskaper som t.ex. hög empati, social förmåga, hög status, intelligens etc. och att dessa saker verkar äkta hos personen i fråga (alltså inte påklistrat/fake).
Då ökar ens dragningskraft till denna person och man vill inte släppa den i första taget. Undermedvetet signalerar denna person bra överlevnadspotential, vilket också kommer föras vidare till eventuella barn som också får dennes gener.

Jag håller inte alls med där. Möjligheten att förhållandet ska hålla har inte att göra med den andra personen, utan hur mycket man jobbar med sig själv. Jag tror att själva grundproblemet med att många relationer spricker är eftersom man har bilden av att den andra personen ska uppfylla alla ens förväntingar och behov. Ju mer man inser att det ansvaret ligger på en själv och inte den andra personen, desto större chans är det att man lever lyckligt ihop.

Men grejen är då att om man hakar upp sig på denna person för mycket, och på en romantisk monogam bild där man lever lyckliga tillsammans i alla sina dagar.. vad händer när personen gör slut plötsligt? Är man inte stark i sig själv så finns ju risken att man kanske inte ens vill leva längre.

Varför inte? För mig skulle det kännas märkligt om personen jag var tillsammans med gick och oroade sig för att det skulle ta slut. Förutsättningen för att det ska bli ett bra förhållande ligger ju i att man faktiskt kan planera att hålla ihop livet ut, även om det inte alltid blir så. Ungefär som att starta ett företag och utgå ifrån att det kommer gå i konkurs, känns inte särskilt hälsosamt att tänka så. Sen är det klart att man ska sträva efter att må så bra i sig själv så möjligt, men det ska man väl göra oavsett kan man tycka.

För att förtydliga det här med varför relationer spricker. Alldeles för många människor, inklusive mig själv, är fokuserade på vad dom vill ha ut av en relation istället för vad dom har att ge. Eller så är dom sådana personer som bara ger hela tiden, och har svårt för att ta emot och skyller detta på partnern. Typ "du borde veta vad det är jag behöver, jag har gjort så mycket för dig", och blir bittra istället. Relationer har inte att göra med den andra personen, de har att göra med hur man relaterar till sig själv tillsammans med den personen. Ju bättre man är på att älska sig själv, desto bättre är man på att älska någon annan. tror jag iallafall!

Men nu antar jag att detta är dina egna spekulationer, eftersom det egentligen inte finns vetenskapliga bevis för det du säger.

Inte enbart egna spekulationer. Jag tänker också på sådant jag läst och hört från andra. Är det inte rimligt att tänka att egenskaper som bidrar till ens överlevnad och reproduktion (t.ex. intelligens, fantasi, pondus) också är mer attraktiva än egenskaper som minskar ens chanser att överleva och reproducera (t.ex. dumhet, brist på fantasi, osäkerhet)?

Fast människor idag försöker sträva efter att se ut som svältfödda modeller som visar revbenen och antagligen inte äter särskilt mycket? Folk tycker till och med det är snyggt, fastän det inte är hälsosamt. Jag tror du underskattar media mer än vad du tror.

Media bär absolut en del av skulden för den överdrivna jakten på att uppnå vissa ideal. Fast media bär ändå inte ansvaret för dessa ideals uppkomst helt hållet.
Att vi väljer att leva hälsosamt, träna ordentligt etc. har mest att göra med att vi dels vill må bra själva, och att vi dels vill få andra att tycka om oss och bli attraherade av oss. Sedan finns det såklart folk som struntar i sin hälsa och inte är lika angelägna om att attrahera folk eller inte, eller enbart tränar för sin egen skull. Ofta är det också dem som är starkast i sig själva.

Det vore ju rätt så verklighetsfrånvänt att påstå att en hälsosam livsstil och en vältränad kropp inte skulle innebära ett plus om man vill attrahera andra rent generellt sett. Tendensen att "tända på folk" med en sådan livsstil/kropp sitter nog mer i våra gener än i vår kultur, men där tycker vi kanske olika då.

Vilket då innebär att det faktiskt är möjligt att vara ute ensam och ändå attrahera människor.

Jag har aldrig påstått motsatsen. Bara det att chansen att attrahera är desto större om man dessutom har mycket folk omkring sig och verkar ha roligt ihop. Särskilt som kille.

Du menar den här kärleken vi ser på film, där dom rider iväg på en vit häst och lever lyckliga i alla sina dagar? Nej, det tror inte jag iheller.

Lite så ja... Att kärleken skulle vara något mystiskt och övernaturligt fenomen som alltid är vackert, gulligt och fint.

Ju mer man inser att det ansvaret ligger på en själv och inte den andra personen, desto större chans är det att man lever lyckligt ihop.

Ansvaret ligger väl hos båda, men jag försökte bara förklara hur jag anser att djup attraktion verkar vara samma sak som djup förälskelse.
I långvariga förhållanden brukar ju sedan attraktionen ebba ut efter ett tag och man slutar som vänner istället. Särskilt om man inte jobbar extra hårt för att hålla igång attraktionen med spontana överraskningar, humor, lekfullhet etc. och allt sådant som gjorde att man från början fick den där "gnistan" (attraktionen) för varandra.

Varför inte? För mig skulle det kännas märkligt om personen jag var tillsammans med gick och oroade sig för att det skulle ta slut.

En svag person gör ju också oftast det (oroar sig), om inte medvetet så undermedvetet. Det är också så svartsjuka uppkommer, och för att undvika det vill jag återigen betona vikten av att vara stark och självständig.
Även om man ingår i ett förhållande och ger sig hän i det måste man ändå kunna stå på egna ben så att säga, och inte vara orolig och svartsjuk så fort den andre är bortrest eller pratar med någon annan kille/tjej etc. Svartsjuka är väl rätt vanligt annars? Jag tror det mest beror på svaghet/osäkerhet, men också på visionen om att leva lyckliga i alla sina dagar med "den rätte".

Ju bättre man är på att älska sig själv, desto bättre är man på att älska någon annan

Så sant så.

BC99 P29

Jo ser din poäng, men jag försökte väl mest visa på att det inte handlar just om storlek utan proportionerna sett till det hela.

I övrigt, xlnt påvisar vad som generellt är attraktivt varken mer eller mindre.

... Sen går det att med attityden att allt är relativt att leta kryphål eller situationer där det ena eller det andra inte är attraktivt... Varför inte?

Helt matt! Heja er som orkar, jag behöver bara läsa en bit för att se att min tanke kring det här redan finns nedskriven. En smula sprängd och utspridd, men den är där.

För att summera lite:

Så fort man nämner att hög social status och vackert utseende är attraktivt så verkar vissa på något sätt tro att man menar att bara ytliga kändisar som har ett vackert utseende är attraktiva, och att det är det enda som spelar roll för attraktion.
Men även en genuin och reko person kan ha väldigt hög social status, vara vacker i sitt utseende, ha hög pondus och vara mycket attraktiv. Det är det vissa glömmer här tror jag, samt att det jag pratar om är det som är allmänt attraktivt och inte bara attraktivt för en enskild individ. Vissa tänder ju på folk som ser väldigt ohälsosamma ut, har en kass personlighet etc.

Sedan kan man fråga sig hur viktigt det är att vara attraktiv i sig, och för vem/vilka man vill vara attraktiv inför och varför.
Viktigast i livet är nog att hitta sig själv och trivas med sig själv och sitt liv. Är man en person som genuint älskar sitt liv, sig själv, sitt arbete och sina vänner, samt strävar efter att nå höga mål och har ambitioner - då kommer man också att vara mer attraktiv.

Men man bör nog inte fokusera allt för mycket på att endast vara attraktiv i sig.. Då är det nog lätt att man glömmer bort sig själv lite och hänger upp sin lycka på vad man får för bekräftelse utifrån. Både medvetet och undermedvetet tror jag nog att väldigt många gör just det (söker bekräftelse utifrån). Antagligen är vi förprogrammerade med att bete oss så både från vår evolution och från media. Vi ska vara snygga, lyckas i karriären, bilda familj och våra gener ska vidare till nästa generation.

Men hela grundpoängen här tror jag är att jag vill byta ut begreppet kärlek till sig själv mer mot själslig styrka och inre frid.
Går det att bli stark och nå en inre frid trots att man inte är attraktiv eller känner sig attraktiv rent allmänt sett? Det tror jag. Jag tror till och med man har större chans att attrahera andra om man inte bryr sig om man är attraktiv själv eller inte. Det är ju de svaga människorna som bryr sig mest om det. De som simmar i samma led som alla andra, försöker hänga med i modet, snyggar till sig och tittar sig i spegeln i tid och otid.
En riktigt stark person känner nog inte av det behovet lika mycket.

BC99

Googlade lite bilder nu, har hon opererat näsan eller något? Jag minns henne främst från tv-serien Ferris Bueller och där hade hon en typiskt grekisk näsa hehe. Men nu på senare bilder så verkar hon ha "fixat" till den :S

näsan ser faktiskt annorlunda ut. är det bara jag som föredrar den gamla näsan f.ö?


Sofia Bayamaya

Alldeles för många människor, inklusive mig själv, är fokuserade på vad dom vill ha ut av en relation istället för vad dom har att ge

riktigt sant!

Metastrof

Bayamaya! Haha! Tack för den ;)

xlnt

Går det att bli stark och nå en inre frid trots att man inte är attraktiv eller känner sig attraktiv rent allmänt sett? Det tror jag. Jag tror till och med man har större chans att attrahera andra om man inte bryr sig om man är attraktiv själv eller inte. Det är ju de svaga människorna som bryr sig mest om det. De som simmar i samma led som alla andra, försöker hänga med i modet, snyggar till sig och tittar sig i spegeln i tid och otid.
En riktigt stark person känner nog inte av det behovet lika mycket.

Håller med :) Med åldern så försvinner ju det attraktiva utseendet, eller iallafall det som media anser vara vackert, och tror jag en inre frid och trygghet är det som lyser igenom personen och avgör om den är attraktiv eller inte.

En av mina favorit-gurus är Byron Katie och hon har funnit det som alla kallar inre frid. Jag tycker hon är så sjuuukt vacker och hon är 70 år gammal, rynkig och grå-hårig. Men det är ju själen som lyser igenom.

Kom vi fram till något i den här tråden? vad är egentligen skillnaden mellan attraktion och kärlek? Jag kom nämligen på att man kan känna stark attraktion till någon, men att relationen ändå inte utvecklas och blir till kärlek. Kärlek blir det väl när båda dessutom känner att dom gillar att umgås i varandras sällskap och att man känner en stark omtanke för den personen. Man vill hjälpa den och finnas där för den.

Å andra sidan så kan man ju också känna allt det här, och ändå inte utveckla någon vidare relation på grund av olika omständigheter. Dessutom kan man vända på det och se att det finns massor av människor som ligger och umgås med varandra fastän de egentligen inte tycker att sällskapet är särskilt kul eller givande. Kan det fortfarande vara kärlek?

Så här tänker jag iaf:
Attraktion är den kraft som gör att man får euforiska känslor av någon annans närhet, att man blir sexuellt intresserad av en person etc.
Av vad jag läst så kan jag dra slutsatsen att allting som signalerar goda gener för överlevnad (hög IQ, fantasi, social förmåga etc.) är positivt för attraktion. Även utseendet kan signalera goda gener eller ej.

Kärlek å andra sidan är den goda viljan som finns inom oss alla att göra världen bättre, att hjälpa andra osv. Fast bara för att en person är extremt god av sig så innebär det inte att denna person också är attraktiv.
Dock bör man ju som sagt inte hänga upp sitt liv på hur attraktiv man är i andras ögon, utan snarare på att ha ett schysst liv själv där man mår bra.

Hmm... det känns som att vi pratar om olika saker. För att göra mig ännu tydligare. Vad är skillnaden på att vara attraherad av någon och att vara förälskad? Man kan ju vara attraherad av en person, men samtidigt inte vilja bli ihop med den. Jag tror de flesta någon gång varit med om att de ansett att en person varit skitsnygg och känt sig attraherade, men inte alls någon som man skulle vilja bli ihop med.

Eller pratar vi om samma saker?

Vad är skillnaden på att vara attraherad av någon och att vara förälskad?

Det beror på hur man ska definiera ordet förälskad. Antar att det betyder att man både är attraherad och känner en stark gemenskap med en viss person.

Stark gemenskap skapar trygghet och trygghet är en förutsättning för attraktion.
Dock är inte gemenskap/trygghet något som i sig utgör vad attraktion är. Man kan vara väldigt trygg med någon utan att vara attraherad av den d.v.s.

Eller när man gått runt och trånat efter någon och då känt sig attraherad, men efter att ha lärt känna personen inte alls känner samma attraktion längre. Man var mer attraherad av bilden man hade i huvudet av hur personen skulle vara.

xlnt skrev:

Vad är skillnaden på att vara attraherad av någon och att vara förälskad?

Det beror på hur man ska definiera ordet förälskad. Antar att det betyder att man både är attraherad och känner en stark gemenskap med en viss person.

Stark gemenskap skapar trygghet och trygghet är en förutsättning för attraktion.
Dock är inte gemenskap/trygghet något som i sig utgör vad attraktion är. Man kan vara väldigt trygg med någon utan att vara attraherad av den d.v.s.

Jo men precis. Fast gemenskapen kommer ju av att kärleken är besvarad, och det är den ju alltid inte så den biten kan jag inte riktigt gå med på. Man kan väl fortfarande vara förälskad även fast den andre inte känner samma sak?

Eller när man gått runt och trånat efter någon och då känt sig attraherad, men efter att ha lärt känna personen inte alls känner samma attraktion längre.

Då har personen i fråga säkert gjort något som minskat attraktionen (visat upp mindre bra sidor som sabbat attraktionen).

Fast gemenskapen kommer ju av att kärleken är besvarad

Nej? Den kommer av att man verkar dela samma intressen, ha liknande uppväxt etc. etc.

Då har personen i fråga säkert gjort något som minskat attraktionen (visat upp mindre bra sidor som sabbat attraktionen).

Ja. Eller så levde personen inte upp till den bilden man hade i huvudet. Det behöver inte vara just dåliga egenskaper. Det kan ju handla om att man inte har samma humor, inte delar samma värderingar, att man inte har nått gemensamt osv.

xlnt skrev:

Fast gemenskapen kommer ju av att kärleken är besvarad

Nej? Den kommer av att man verkar dela samma intressen, ha liknande uppväxt etc. etc.

Fast man kan väl inte känna gemenskap med en person som inte är intresserad av att hänga med en? ( jag syftar på obesvarad kärlek här )

Så okej. Attraktion är en fysisk dragning, förälskelse är en fysisk dragning OCH en omtanke och att trivas i och må bra av personens sällskap.

Fast man kan väl inte känna gemenskap med en person som inte är intresserad av att hänga med en? ( jag syftar på obesvarad kärlek här )

Klart man kan det?

xlnt skrev:

Fast man kan väl inte känna gemenskap med en person som inte är intresserad av att hänga med en? ( jag syftar på obesvarad kärlek här )

Klart man kan det?

Hur tänker du då? För mig innebär gemenskap att båda personerna trivs i varandras sällskap. Kan man känna gemenskap med någon som inte gillar en?

Hur tänker du då? För mig innebär gemenskap att båda personerna trivs i varandras sällskap. Kan man känna gemenskap med någon som inte gillar en?

För mig innebär gemenskap att man känner att man är lika varandra på olika vis. Men sedan kan det ju hända saker som sabbar vänskapen även om man fortfarande känner gemenskap med personen i fråga.