Fegon - Livsinsikt - Dikt [55 rader]

Fegon - Livsinsikt - Dikt [55 rader]

Tankar som landar på papper, som målar mitt sinne
formas till dåliga rader som blandas med tårar från kinden,
men bildar ett alster av chanser och hopp, av brustna hjärtan,
som låter mig vänta, inte låter mig träffa den första bästa
mänskan som bara ska finnas där, utan jag behöver kämpa.
Behöver känna och tänka efter vem som är den enda rätta
jag behöver känna känslan och inte känna rädslan
över att bli lämnad ensam. Så jag skriver en dikt
en sån liten och visst kan jag känna att det jag skriver är trist.
Men för mig är det viktigt att få lägga några rim på tankar,
att få lägga tårar på papper i ljuset ifrån min skrivbordslampa.


Ibland kan jag sakna, jag kan sakna så mycket att jag skakar
och trots att vi inte kan prata, att vi inte kan vara
så känns det som att du kan ge mig min livsgnista tillbaka.
Men jag inser även att det vore att leva livet i en saga,
Fröken, jag älskar dig och det skulle kännas rätt
ledsamt jämnt om jag visste att du kände dig ensammen,
För jag vill fylla ett tomrum, så du inte behövde vara ensam själv
eftersom att jag vill vara din bästa vän. Kan inte ljuga på papper.
Så vill du, så står jag vid din ruta på natten och ber dig
att komma ut till rabatten och hålla din panna lutad mot axeln.


Jag tror att jag föll för någon som jag träffat så kort,
när jag satt och vänta på nåt och längtade bort,
allting kändes så soft. Hur kan något stämma så gott
om man tidigare bara lyckats hälsa på håll?
Jag fick känna mig utsläppt, jag fick bryta mig fri
och fick hänga med en brud som ligger och myser bredvid.
Allt var nervöst, pirrigt, och när vi satt och drack vin en kväll
så kändes det som om jag aldrig varit så nära på att bli mig själv.
Jag sa till mig "Fredrik, du får inte falla, du får inte falla alls"
men jag hade redan mina tankar någon annanstans iallafall.
Frisk och lättad, fri och skämtsam och livet leker
ända tills jag nådde fram till den sista tiondelen.

Tankar om natten som handlar om saknad och längtan,
insikt i att, även om man pratar om detta så kan ingen vara den rätta.
Allt handlar om att finna sig själv, och lägga känslorna bakom
och låta den man älskar mest vara den man älskar på avstånd.
Att förstå att hur det än går så finns det nya vägar att korsa,
stigar att vandra och nånstans ser man någon som väntar där borta
med öppna armar och säger "välkommen hit, det här är vägen som går
till möjligheterna, till framtiden och nu gör vi den här vägen till vår"
och nångång på vägen kommer man titta tillbaka på tider man saknar
men det är tider som format en själv och det är så livet ska vara.


Jag undrar om jag ser någon där framme? det är någon som vinkar.
Så jag springer, hon försvinner... det verkar som om någonting hindrar,
Men, jag kommer att fortsätta fram för allting i livet känns härligt
och jag ska göra allt för att ta tillvara på tiden längst vägen.


Försöker att forma rader av tankar, få känslan på papper,
nu när tårarna torkat och dagen börjar att kännas så vacker.
Solen går upp, euforiska fåglar sjunger och värmer mitt bröst,
och våren gör det omöjligt att inte lyckas känna kärlek och lust.
Nu är glädjen som störst och jag har börjat att sova i sängen igen,
kan dock inte somna på kvällen men det är för att jag tänker på dig.


Det är lättsamt att veta att man inte behöver söka ihjäl sig
för fortsätter vi fram så kommer vi nånstans att mötas längst vägen.